.jpg)
.jpg)
Bo Lindkvist Hemsida
Min Släktforskning.
Noteringar
Träffar 7,451 till 7,500 av 7,881
| # | Noteringar | Länkad till |
|---|---|---|
| 7451 | På grund av en förhärjande pest i södra Skåne, skickade Bertil Aq singravida hustru hem till hennes föräldrahem i Asarum, där dottern föddes.Hon var under många år förlovad med BA:s kapellan Anders Sörensson, men äktenskap tycks inte kommit till stånd.Hon omnämnes i Albo häradsrätt i samband med en arvsproblem med anledning av brodern Lars' bortgång. Inger hade vid bouppteckning tydligen anmälts som död.Härstamning något tveksam. Med namnet Knutsdotter kan hon inte rimligen vara dotter till Bertil Aqvilonius. Med utgångspunkt från antagen ålder kan hon möjligen härstamma från Knud Nordrup och alltså vara en yngre syster till Bertil Agvilonius | Aquilonia, Inger (I21143)
|
| 7452 | r Den 14 december föddes och den 16 döptes nämndemannen Ola Persson och Elsa Olasdotters son PER i Rynge. Susp. Töre Jöns Anders i Rynge. Testes: Anders Larsson i Norra Vallösa, Ola Mårtensson i Steglarp, Mårten Persson i Norra Vallösa, drängen Lars Jönsson i Rynge, hustru Sissa Mårten Pers i Norra Vallösa,pigan Anna Pettersdotter i Rynge, pigan Elna Rasmusdotter i Kadesjö, pigan Karna Månsdotter i Hörröd. | Olsson, Per (I2888)
|
| 7453 | Rasmus Olsson. Rusthållare å nr 131, 132 och 133 i Trelleborg. Född 8/4 1732 i Trelleborg (M) (NO). Död 15/12 1802 i Trelleborg (M) (NO). Fastigheterna ägdes 1867 av garvare C.C. Silow och 1920 av Skytts härads sparbank. När dottern Boel föddes, var han 70 år. Boel var 40 år yngre än sin äldsta halvsyster och moster till dennas dotter Anna, som var f. 1796. Mostern var alltså 6 år yngre än sitt systerbarn. Rasmus Olssons första hustru var dotter till nämndemannen Hans Pehrsson och syster till Jöns Hansson f. 1725, gift med Rasmus syster Elna f. 1730. Andra hustrun var 51 år yngre än den första. Hon hann gifta sig två gånger till, med Mickel Nilsson i Trelleborg och med Pehr Mattsson f. i Östra Torp. Med Mickel hade hon dottern Kierstina f. 1810, gift med nämndemannen Bengt Andersson å Sandmöllan i Trelleborg. Tre stycken Boel Rasmusdotter passerar: 1) Rasmus Olssons hustru f. 1774. 2) deras dotter f. 1802. 3) dennes brorsdotter f. 1848, vars far Rasmus Mickelson var f. 1817. | Olsson, Rasmus (I7333)
|
| 7454 | Redan 1769, ett par år före sin död, hade Hans Borg överlämnat färgerirörelsen till sonen Fredrik som då var 28 år. Denne hade ordentligt genomgått sina läro- och gesällår och grundligt praktiserat i yrket. Bl.a. hade han en tid vistats i Strängnäs. Bland "skattedragarna" var han liksom fadern den högst beskattade. Han hade mycket folk i sitt hus, gesäller, stundom tre stycken, lärgossar, en à två drängar och två till tre pigor. 1790 är arton personer mantalsskrivna hos honom. 1789 eller 1790 lades "genom en olyckelig Wådeld" det borgska färgeriet i aska. Efter eldsvådan hade han "med flit och kostnad inrättat ett Färgeri försedt med kypar, prässar och det mera, hwaruti jag kan färga och tillreda alla slags kläde, wallmar och tyger". - Han gravsattes i familjegraven på S:t Petri kyrkogård. Att han tillhörde de förnämare i staden framgår bl.a. därav att han jordfästes i kyrkan, att det likringdes med alla klockorna, och att det vid begravningen förekom två prosessionsringningar. Av bouppteckningen framgår att Fredrik Borg tillsammans med sina två hustrur synnerligen väl förvaltat sitt ärvda pund. Tillgångarna uppgick till 8 282 riksdaler 8 skilling medan skuldkontot endast upptog en summa på 995 riksdaler och 9 skilling. De huvudsakliga tillgångarna utgjordes av fastigheterna i staden och jordlotterna i och utom den. [Borgs i Lund s.50 ff] Fredrik Borg tillhörde under en del år stadens äldste.[Borgs i Lund s.109] Han var, som normalt på den tiden, en hård arbetsgivare. Han dog av ilska, d.v.s. han fick ett slaganfall när han agade en anställd. | Borg, Fredrik (I24571)
|
| 7455 | Relation 1688- - med Lars! Olofsson, född 16 - - i Urshult G. Soldat i Belganet 1695, Hoby K. | Clemmetsdotter, Märta (I44383)
|
| 7456 | Relation 1700- - med Gertrud! Månsdotter, född 16 - - i Hålabäck ?, Hoby ?. | Månsson, Arvid (I42396)
|
| 7457 | Richard Giedde d.ä.Richard Giedde var en betydande och inflytelserik person i det senmedeltida Helsingborg. Hade förmodligen engelskt/skotskt påbrå.Levde troligen 1595-1645. Richard Giedde var en betydande och omflytelserik person i det dåtida Helsingborg. Han var köpman och drev en omfattande handel - kanske en av de största i staden - med specerier textilier och kramvaror. Han ägde två fastigheter, belägna, den ena på nuvarande platsen nedanför Terassen, den andra på en del av posthusets nuvarade tomt.På hans gravsten finns en vapensköld, innehållande en gädda i krum, samt däröver en hjälm med en stående gädda mellan hornen. Detta vapen stämmer i stort sett med den skånska äldre Giedde-ättens. Flera svenska och danska adelssläkter har nämligen burit namnet Giedde. En ursprunlig skånsk släkt räknar i sin äldsta kända generation som medlemmar Peder Lauridsen Giedde till Rögle, död 1433, och Torsten Lauridsen Giedde i Glumslöv, död 1455. Det förefaller sannolikt att Richardus Giedde på något sätt var befryndad med denna till nordvästra Skåne knutna släkt.Här återfinns delar av Gieddes släktträd, och deras vapensköldar.Han var gift med Karen Davedsdatter och hade tre barn: David Giedde, Sophie Giedde och Anne Giedde. David Gjedde är rådman och föreståndare/ekonomiansvarig för latinskolans i Helsingborg tom 1660. | Gjedde, Richard (I37119)
|
| 7458 | Ridder, Høvedsmand paa Hindsgavl, købte 1372 Egholm (Hellum H.) af Hartvig Pogwisch, nævnes 1373 til Kong Valdemars Haand i et Gjældsbrev | Iversen Lykke, Peder (I28735)
|
| 7459 | Ridder, var 1320 nærværende ved Arvedelingen mellem Greverne Adolf og Johan af Holsten, boede i Reinsfeld Sogn. | Godov, Henrik (I28911)
|
| 7460 | Rikard (översiktstab 1, son av Jöns Michelsson, adlad Ehrenborg, tab 1), född 1655-01-02 på Spannerup i Ausås socken, Kristianstads län. Student i Lund 1670. Filosofie baccalaureus 1674. Extra ordinarie jur. professor vid akademien därst 1687-01-13. Ord. professor 1696-03-21. Akademiens rektor 1699. Död 1700-03-27 i Lund och begraven s. å. 18/7, i domkyrkan därst., varest hans vapen uppsattes. 'Han kallade sig Gjedde efter modern, innan hans fader blev adlad med namnet Ehrenborg. Hade mycken insikt i hebreiska, grekiska och matematik, och vistades i yngre år i 10 år utrikes, dels på resor, dels vid akademierna i Leiden, Oxford och Cambridge'. Gift 1690-10-30 i Lund med Ida Catharina Silfverskiöld i hennes 1:a gifte (gift 2:o 1705-09-22 m, majoren Mårten Gustaf Scharp, död 1708-02-28, broder till översten Gustaf Scharp, adlad Rutensparre, Dr 1489). Döpt 1672-03-10 i nämnda stad, död 1739-11-02 på Stora Kölaboda i Göteryds socken, Kronobergs län och begraven s. å. 12/12 i Göteryds kyrka, dotter av professorn Niklas Andersson Hyltén, adlad Silfverskiöld, nr 1073, och hans 1:a fru Abela von Kempten.Barn:Jöns Mikael, född 1691. Överstelöjtnant. Död 1754. Se tab 3.Abela Juliana, född 1693-12-18 i Lund, död 1694.Abela Juliana, född 1695-08-21 i Lund. Död 1747-11-02 på Yttregård i Göteryds socken, och begraven s. å. 3/12 i Göteryds kyrka. Gift 1725-11-25 med sin broders svåger, majoren Anders Ödell eller Ödla, nr 211, född 1682, död 1741.Nils, född 1697-08-15 i Lund, död 1699. | Ehrenborg, Rickard (I37113)
|
| 7461 | Rosenkrantz, Erik Ottesen, --1503, til Bjørnholm, Hofmester, var en Søn af Otte Nielsen Rosenkrantz (d. 1477). I en ung Alder opnaaede han høje Stillinger, som han vel viste sig fuldkommen voxen, men som dog næppe vilde være tilfaldne ham saa hurtig, hvis han ikke havde haft en mægtig Støtte i sin Faders ansete Navn. Allerede 1449, da han nævnes første Gang (han fik da forskellige Gunstbevisninger af Paven), var han Ridder; 1452 forekommer Rosenkrantz som Rigsraad og som Lensmand, tilmed som Indehaver af flere Len, hvoriblandt, saa vidt det kan ses, var Skanderborg Slot. Og 1456, rimeligvis i en Alder af ca. 30 Aar, blev han Rigets fornemste verdslige Embedsmand, i det han i Tiden mellem 31. Maj og 3. Juli afløste Niels Eriksen Gyldenstierne som Hofmester, et Embede, han derefter beklædte i en lang Aarrække; endnu i Okt. 1480 kan Rosenkrantz med Sikkerhed paavises som dets Indehaver, hvad han altsaa formodentlig i det mindste har været lige til Christian I's Død eller i omtrent 25 Aar. I hele dette Tidsrum træffer man hans Navn atter og atter. I Forholdet til Udlandet omtales han allerede 1456 ved Forhandlingerne om Borgholms Overgivelse; 1457 var han med paa Toget til Sverige, hvor Christian I toges til Konge; 1460 medbeseglede han Privilegierne i Ribe for Slesvig og Holsten; 1462 og 1469 tog Rosenkrantz en virksom Del i Forhandlinger med Hanseater i København; 1464 ledede han et Gesandtskab til Preussen og spillede s. A. en Rolle ved det Møde, hvor Ærkebisp Jøns Bengtsson af Upsala ydmygt bad Kong Christian om Tilgivelse. Hans Giftermaal havde bragt ham forøget Velstand, i det hans Hustru Sophie, som var en Datter af Henrik Knudsen Gyldenstierne (VI, 373) og den «hovmodige» Anne Mogensdatter Munk, og med hvem han var gift 1456, efter sin Moders Død arvede Boller. End videre ejede Hr. E. Skjern i Middelsom Herred og, saa vidt det kan ses, Elvedgaard paa Fyn samt maaske tillige Møgelkjær i Jylland; i det hele har han vistnok hørt til sin Tids rigeste Mænd. -- Han var forlenet med Skanderborg Slot (formodentlig i det mindste 1452-88) og med Byfogediet i Randers (i alt Fald 1467-94); Hassens og, som det synes, Stensmark, der begge allerede havde været i hans Faders Besiddelse, havde han i Pant. Fremdeles kan nævnes som hans Pantelen: Middelsom Herred (der 1495 af Kronen overlodes hans Søn Jørgen Rosenkrantz, men faldt tilbage til Hr. E. Rosenkrantz, da denne overlevede Sønnen), Sønderlyng Herred, Rinds Herred (hvilket sidste dog 1497 pantsattes hans Svigersøn Predbjørn Podebusk) og det saakaldte Ranes Gods i Kalø Len (som en anden af hans Svigersønner, Jørgen Rud, 1495 fik i Pant). At E. O. har næret historiske Interesser, fremgaar af et endnu bevaret Krønnikehaandskrift, som han har ladet afskrive. Ligesom hans Fader var han en from Mand, af hvis Gavmildhed flere Klostre nøde godt, ganske særlig dog Mariager Kloster, ved hvis Kirke han lod opføre et Kapel; i en Bygning i Nærheden tilbragte han sin sidste Levetid, og efter sin Død fandt han et foreløbigt Hvilested i Klosterkirken. Bortset fra den mere udvortes Fromhed, der viser sig i de antydede Gaver til gejstlige Stiftelser, møder man ogsaa Træk hos ham, der vidne om en smuk sædelig Livsanskuelse, og hele hans Personlighed har øjensynlig i en ualmindelig Grad været skikket til at indgyde Agtelse. I et Vidne af Viborg Landsting 1474 hedder det, at han havde tilbudt at staa enhver til Rette, som kunde have noget at klage over ham, men at der ingen saadan mødte paa Tinget, hvorimod de der forsamlede takkede ham «Ære og godt». Og et Eftermæle, som ikke falder i manges Lod, faar han i en Krønnike fra første Halvdel af det 16. Aarhundrede, hvori det hedder, at «han var ligesom en Fader for Danmark; hans Mage og Lige saa vi ikke end i Ære, Dyd, Fromhed og i alle gode Vilkaar». Rosenkrantz døde 7. Jan. 1503, efter at han allerede tidligere delvis havde skiftet med sine Børn; sin Hustru havde han mistet 1487. | Ottesen Rosencrantz till Björnholm, Erik (I28518)
|
| 7462 | Rønnov, Corfits, --1494, til Faarevejle, Rigsraad. Hans Forældre kendes ikke med Vished; i Regelen anføres de som Tønne Rønnow. (der skal have været Broder til ovennævnte Claus Rønnow) og Margrethe, Datter af Hr. Henrik Sigmar eller Sigmoe (Siggem ?). 1435, under Svenskernes Strid med Kong Erik, deltog Corfitz Rønnow som Væbner i Afslutningen af en Overenskomst paa Norrmalm; men derefter høres i længere Tid intet om ham. 1447 var han Ridder, og fra 1450 lige til 1489 nævnes han ret hyppig som Rigsraad,uden at han dog kan henregnes til Raadets mest fremtrædende Medlemmer. 1455 laa han sammen med Oluf Axelsen Thott og flere andre danske Stormænd i Østersøen ved Estlands Kyst for at forhindre Handelen paa Sverige; senere, i Tiden 1462-75, forekommer Corfitz Rønnow som Dronning Dorotheas Hofmester. I alt Fald fra 1474 var han Lensmand paa Jungshoved; han havde Lenet i Pant, men s. A., som han døde, indløstes det fra hans Arvinger. Han var først (fra 1447) gift med Ellen, Datter af Henrik Knudsen Gyldenstierne (VI, 373) og Anne Mogensdatter Munk og Enke efter Eske Jensen Brock; paa Skifte efter hende og hendes første Mand fik Corfitz Rønnow 1472 udlagt Faarevejle paa Langeland. Hans anden Hustru, Birgitte, Datter af Joachim Flemming og Inger Andersdatter Hvide, havde ligeledes været gift før, nemlig med en Herman v.Vitzen i Pommern, der døde o. 1464; hun overlevede ogsaa Corfitz Rønnow da denne i 1494 (mellem 22. Jan. og 11. Juni) afgik ved Døden. | Tönnesen Rönnow till Faareveile, Corfitz (I28498)
|
| 7463 | Rövades ur Vreta Kloster av Sune Folkesson | Sverkersdotter, Helena (I90648)
|
| 7464 | Samuel Helding, adlad Heldenhielm (son av Samuel Helding, Tab. 1), född 1683-12-08 i Stockholm. Student i Uppsala2 1691-02-04. Lärstyrman vid amiralitetet 1698-01-16. Konstapel därst. 1702. Midshipman i engelsk tjänst 1703. Underlöjtnant vid amiralitetet i Göteborg 1705-04-15 och vid amiralitetet i Karlskrona 1709-09-13 överlöjtnant därst. 1710-04-15. Extra ordinarie kapten8 1713-12-03. Skeppskapten 1717-07-03. Adlad s. å. 18/11 (introd. 1719 under nr 1540). Död 1721-11-23 på Ella i Täby socken, Stockholms län. 'Under Rigas belägringar 1710 ditkonvojerade han 600 man och 5,000 tunnor spannmål samt nedsköt på samma gäng och ruinerade ett ryskt batteri om 14 kanoner.' Gift 1712-08-05 med Ulrika Eleonora Wetzler, född 1692-07-25 död 1753-04-11, dotter av överstelöjtnanten Per Wetzel, adlad Wetzler, nr 1071, och Dorotea Clerck, nr 433.Barn:Samuel, född 1713-06-15. Kom i tjänst 1726. Lärstyrman vid amiralitetet 1729-01-22. Var i engelsk örlogstjänst 1732-1737. Medelstyrman 1736-03-31. Löjtnant vid amiralitetet 1737-12-13. Kaptenlöjtnant 1744-06-08. Kapten vid jaktvarvet 1746-07-18. Kapten vid amiralitetet 1752-12-12. Kommendörkapten därst. 1755-05-09. RSO 1757-04-28. Kommendör 1771-10-15. Avsked. Död barnlös 1792-11-05 i Stockholm samt slöt ätten på svärdssidan. Gift 1775-04-04 i nämnda stad med Maria Elisabet Maydell, född 1736-04-08 på Folkärna kungsgård i Folkärna socken, Kopparbergs län, död 1803-07-15 i Stockholm, dotter av översten Georg Johan Maidel, natural. Maydell, nr 1847, och hans 2:a fru Juliana Elisabet von Bratt, nr 1733.Peter, född 1714-05-21, död strax efter dopet.Inga Dorotea, född 1715-05-22 på Ella, död ogift 1756-08-26.Carl Ulrik, född 1716-04-20 på Ella. Volontär vid amiralitetseskadern i Stockholm 1731 i aug. Lärstyrman 1733. Lärstyrman vid Stockholmseskadern 1736-08-30. Medelstyrman 1738-08-30. Överstyrman 1740-07-14. Löjtnant vid amiralitetet 1740-11-13. Konstit. kaptenlöjtnant 1741-05-01. Konstit. kapten 1743-04-01. Kapten vid jaktvarvet4 s. å. 31/12. Kommendör därst. Kapten vid amiralitetet4 1751-08-31. Död ogift 1754-07-25.Hans Fredrik, född 1717-08-25 på Ella, död 1718-01-12.Eleonora Sofia, född 1718-10-15 på Ella, död 1794-01-29 på Ramshult i Fliseryds socken, Kalmar län. Gift 1740-01-24 på Alarp i Barkeryds socken, Jönköpings län med majoren Vilhelm Fredrik von Schantz, nr 1255, född 1714, död 1763.Johan Adam, född 1719. Kommendör. Död 1773. Se Tab. 3. | Helding Heldenhielm, Samuel (I37691)
|
| 7465 | Samuel Helding, döpt 1657-02-13 i Skänninge. Kammarskrivare i kammarkollegium. Upphandlingskommissarie 1692. Död 1705-08-28 i Stockholm och begraven därst. s. å. 29/3. Gift 1678-11-05 på Lemshaga å Värmdön med Ingrid Persdotter Pikehielm, född 1658, död 1710-06-14, dotter av majoren vid Östgöta infanteriregemente Per Andersson Pik, adlad Pikehielm, men ej introd.¤1Barn:Hans Helding, adlad Cederstolpe, född 1679, död 1753. Se adliga ätten Cederstolpe, Tab. 1.Samuel Helding, adlad Heldenhielm, född 1683, död 1721. Se Tab. 2. | Helding, Samuel (I37746)
|
| 7466 | Samuel var bromsare vid järnvägen och blev vid en olyckshändelse ihjälkörd av tåget. | Gustafsson, Samuel (I41531)
|
| 7467 | Satt 1271-1297 i egyptisk fångenskap. | Fst av Mecklenburg, Heinrich I "der Pilger" (I92139)
|
| 7468 | Se anteckning om brodern Cornelius.Se också kopia av noteringar i Lunds stifts herdaminnen.Kyrkoherde i Bräkne-Hoby under åren 1667 - 1676.I sockenboken BRÄKNE-HOBY, utg av Folke Wire'n, Karlshamn finns följande anteckning om Bertil Aqvilonius: "Kyrkoherde Sigvard Albin efterträddes av Bertel Bertelsen Aquilonius, en begåvad och lärd man men en orolig ande, som låg i tvist med sina församlingsbor och vars tid betecknade en dyster nedgångsperiod för det kyrkliga livet i Hoby. 1676 begav han sig slutligen till Danmark och efterträddes av ... Lars Schlyter." I boken "SKÅNELAND utan förskoning" av Uno Röndahl, sid 279, i kapitlet om Skånelands präster för och emot Sverige bekräftas Bertel Aqvilonius problem: " ...tvingades 1676 att fly till Danmark och blev därefter lyst fågelfri från häradets predikstolar."Följande är en uppsats /avhandling av Karl Bergman från Bräkne Hoby:Del 1. Lokalsamhälle i omvandlingMäster Bertell och bönderna i HobyDen 27 april 1670 framträdde Lauridz Jensen på häradstinget i Bräkne Hoby, han företrädde befallningsmannen Daniel Ekman. De instämda var bönderna i Väby, Hjälmsa och Kullåkra fjärdingar i Bräkne Härad, samtliga områden gränsar till tingsplatsen Bräkne Hoby där också prästen mäster Bertell residerade. Lauridz Jensens anklagelse lyder: "for motuillig oh understrebighed" emot kronans fullmakt. Befallningsmannen har fått order av landshövdingen att ta upp tvisten mellan mäster Bertell, sockenpräst i Hoby, och sockenmännen i Hoby till behandling på tinget (daterat Kristianstad den 25 feb. 1670) Bakgrunden sådan den avtecknar sig i tingsprotokollen är följande: Mäster Bertell Aquilonius, sockenpräst i Hoby, (Bräkne-Hoby) har skickat en skrivelse till landshövding och biskop, där han på något sätt har framfört klagomål angående bönderna i Hoby. Upprinnelsen synes ha varit konflikter mellan mäster Bertell och bönderna som dragits inför prosträtten där Monss Erisen från Gammalstorp i Ble-kinge var ordförande. Prosträtten hade inte lyckats bilägga tvisten, man hade tvingats hänvisa tvisten till världslig rätt. Mäster Ber-tell var inte nöjd med denna ordning, han utverkade hos landshövding Skytte att en särskild kommission skulle utses för att döma i tvisten.Bönderna protestrade mot detta och ville inte dras bort från sitt rätta forum, vilket framfördes till biskopen. Biskopen vände sig till 1669-70 års komission vilken befallde Skytte att återkalla uppdraget till den extra domstolen. Tvisten gick sedan tillbaka till prosträtten för att sedan åter tas upp på Bräkne Häradsting 1670. När processen återupptas på tinget är anklagelserna till att börja med inte preciserade, men efter hand framträder en bild: Bönderna menar att Mäster Bertell har anklagat dem för att vara upproriska. Mäster Bertell däremot vill mot slutet av processen tona ned det hela till att bönderna har misstolkat honom. Så framställer åtminstone domaren detta mål vid sin slutplädering på tinget den 5 oktober 1670. Men tongångarna vid tinget i april är således andra, där talas om "motuillig oh understrebighed" I samband med att denna anklagelse framförs läses också en fullmakt upp där det görs klart att allmogen i Bräkne och Listers härader: "bydes oh bfalles" att vara befallningsmannen "hörrig oh lydig" .Domaren läser även upp en uppmaning till bönderna där dessa uppmanas att sluta med sina besvär och klagomål mot Mäster Bertell. Befallningsmannens framställan verkar dock inte ha imponerat på tingsförsamlingen eftersom de enligt protokollet: "ginge samtligen bort uden nogle faa..", varefter domaren svarade med att påpeka att denna "storre opsetsighed oh ulydighed" bör bestraffas, efter vad överheten kan finna för gott. Ur dessa inledande anklagelser mot bönderna i Hoby utvecklas sedan flera olika processer. Kortfattat kan processerna beskrivas enligt följande:1/Till att börja med anklagar kronans befallningsman Daniel Ekman bönderna för upproriskhet2/ Hans Miekelsen anklagar mäster Bertell för "osandferdig beskyllning"3/ Mäster Bertell stämmer Madz Monsen i Biörstorp för en "osanferdig cituation" Frågan gäller en resolution som bönderna sammanställt mot mäster Bertell. Madz svarar med att på sockenmännens vägnar stämma mäster Bertell för att han angivit dem för överheten.4/ Bönderna väntar, på två ting, att beskyllningarna mot dem skall preciseras, men inget händer förrän den 6 juli då Uolft Hieronimuss framträder för att företräda mäster Bertell.I samband med detta kommer ett förlikningsbrev mellan bönderna och mäster Bertell på tal.Brevet var skrivet av Bent Jörgensen, varefter denne dras in i processerna.4/ Suen Skreder i Silpinge framträder och kallar in vittnen mot mäster Bertell, utan att egentligen framföra någon formell anklagelse. Suens anklagelser utvecklas aldrig till något mål under 1670.5/ Niels Oluftsen stäms av mäster Bertell för olovlig stämpling, han anklagas för att stå bakom skrivelsen till överheten med klagomål på mäster Bertell. Fyra andra personer anklagas också för att stå bakom anklagelseskriften mot Bertell.Vid en schematisk framställning verkar processen följa en någorlunda logisk väg, men detta ger inte tvisten full rättvisa. Istället har processen ett förlopp enligt följande:Först framställs anklagelser från endera parten i allmänna ordalag, sedan börjar man successivt och ofta på uppmaning av den andra parten att precisera anklagelserna. I samband med vittnesmålen i en sak framkommer sedan andra anklagelser eller så försöker man misstänkliggöra varandra vilket i sin tur föder nya anklagelser i en ständigt stigande spiral. Den ursprungliga anklagelsen från mäster Bertell om upproriskhet växer således till flera olika delprocesser, där domaren i slutändan separerar frågorna från varandra. Jag har valt att koncentrera framställningen kring några huvudrubri-ker istället för att beskriva tvisterna kronologiskt. Mitt framställningssätt blir därmed, hoppas jag, mer överskådligt. Bristen blir att framställningen inte ger rättvisa åt den dynamik som jag menar att tvisten själv utvecklar.Min uppfattning är att ingen part hade möjlighet att från början överblicka målet. Processen tvingade böndernas fö-reträdare till betydande improvisationer och mäster Bertells företrädare Uolft Hieronimuss Auedsens juridiska kunnande och vältalighet sattes på betydande prov.Jag har samlat materialet i några rubriker som överensstämmer med de personer som nämnts i den schematiska framställningen ovan: Madz Monzen Hans Miekelsen Oluft Nielsen Bent Jörgensen ------------------Madz Monzen Inledningsvis uppstår en principiell tvist mellan bönderna och Mäster Bertells företrädare, procuratorn Uolft Hieronimuss Auedsen, om hur processen skall föras;Redan på det första tinget där tvisten mellan bönderna och Mäster Bertell dyker upp uppmanar domaren dem som har något att klaga på mäster Bertell att de skall framföra sina klagomål "en huer i ser" . Domaren understryker därmed att bönderna inte kan uppträda på tinget som grupp. Detta kom att bli ett återkommande tema under hela pro-cessen. Från mäster Bertells sida hävdas konsekvent att var och en måste svara för sina anklagelser mot mäster, bönderna kan inte uppträda "et korpus" . Från böndernas sida menar man att Mäster Bertell har anklagat dem som grupp och därmed skall bönderna före-trädas av en person som framför anklagelserna mot mäster. Vid flera tillfällen återkommer denna strid och vid samtliga tillfällen förlorar bönderna. Domaren väljer att gå på mäster Bertells och Uolfts linje; varje bonde som har en anklagelse skall själv vittna på tinget. Mäster Bertells företrädare på tinget Johan Siluiacus blir utbytt på tinget den 6 juli mot Uolft Hieronimuss Auedsen. Det är i och med detta byte som principdiskussionerna tar vid. Dels ökar de mer tekniskt - juridiska diskussionerna och dels ökar antalet latin-ska termer i protokollen i och med detta skifte. Uolft Hieronimuss visar sig också ha en konsekvent strategi, han söker konsekvent att utskilja en ledare ur bondekollektivet. Överhuvudtaget ger Uolft Hieronimuss intryck av att vara en erfaren procurator. I den viktiga frågan om vittnesförfarandet visar det sig att Uolft Hieronimuss lägger grunden till sina framgångar mot Hoby-bönderna. Tumultet i Hoby kyrkaUpprinnelsen till konflikten är begravningen av Bore Rasmusen i Torp. Vad var det egentligen som hände när Bore skulle begravas i Hoby kyrka? I slutskedet, när domarna i samtliga processer faller, menar Mäster Bertell att det är denna händelse som bönderna missförstått. När Bertell rådgjort med överheten om denna händelse har bönderna uppfattat detta som att Bertell an-mält dem för att vara upproriska. Ett tjugotal vittnen framträder i denna sak och dessutom är det som vanligt några vittnen som inte kommer till tinget för att vittna. Dessa döms till böter. Den bild som kan tecknas utifrån vittnesmålen är följande:Innan begravningen tog sin början hade sällskapet träffats för att dricka gravöl och det var inget litet sällskap. Ett vittne menar att de var 300 personer. Enligt ett vittne hade man handlat två tunnor öl och en kvinna talar också om att man druckit några skedar brännvin. En kvinna: "Hase Nielsens hustru" i Evaryd är instämd för att hon skulle ha spytt i kyrkan, flera vittnen visar att hon var ordentligt berusad. Hon hade : stått på "hender oh knee" och lagt huvudet ned på "lemmerne" vidare hade det kommit "ond stank fraa hende" och helt oskyldig var hon tydligen inte ef-tersom hon inte kunde närvara på tinget eftersom hon enligt hennes man "stoed tought". Madz Pedersen i Mörtiug menar att "rumsteringen" var den värsta som varit både förr och senare i Hoby Kyrka. Andra vittnen talade om att det "larmes saa defteligen" och det står helt klart att prästen, som för tillfället inte var Mäster Bertell utan Madz Jörgensen från Häl-laryd, inte kunde göra sig hörd i kyrkan. Madz Jörgensen fick gå ned i kyrkan och försöka få tyst på församlingen och han hotade även med att avbryta begravningen. Kvinnan som spytt i kyrkan låg och sov i sin stol och Madz i Biörstorp stod upp på "stolsfielen" och försökte få tyst på församlingen (enligt flera vittnen) .Den person som Uolft försökte utpeka som anstiftare till tumultet var Madz Monzen i Biörstorp Vid praktiskt taget varje vittnesmål frågar Uolft om Madz roll i tumultet, men inget vittne pekar ut honom som anstiftare. Tvärtom menar de att det var Madz som försökte lugna sällskapet. Ett vittne menar att Madz stått i stolen och ropat: "giörre for Gudz skyld oh giftuer lyd for dj rumsterede saa i Kierken" medan andra vittnen inte hört vad han sagt. Domaren finner också att det inte finns några belägg för att Madz skulle ha anstif-tat tu-multet och Madz frikänns helt från denna anklagelse. Det enda man kan belägga Madz med, är att han var irriterad över den vördnad man visade Bore Rasmusen genom att begrava densamma i kyrkan. Enligt kyrkvärden så skulle Madz ha sagt att hans föräldrar var goda nog att ligga i kyrkan likaväl som "saadan lanlöftuerne". Uolft lyckades inte i sitt uppsåt att binda Monz vid något brott utan Madz frikänns. Detta bör Uolft ha insett allt efter som vittnena framträdde och ingen kunde peka ut Madz. Det är i detta samman-hang man måste betrakta övriga vittnen som Uolft kallar för att vittna mot Madz Monzen. Nu är det vittnesmål som verkar ha till syfte att misstänkliggöra Madz personligen och därmed undergräva Madz utsagor. Det är Uolft som begär fram vittnesmålet där det kan verka som om Madz befinner sig i konflikt med Bore Rasmusens släkt, den som vittnar är kyrkvärden Esbiörn Dauersen. Uolft fortsätter att förhöra kyrkvärden och enligt denne skall Madz också ha sagt att om så mäster Bertell var "tyfte ganger magister" så skulle han "doble med hannem oh holled ud med hannem", vidare hade Madz menat att mäster Bertell skulle tiga medan hans fullmäktige talade annars skulle denne få böta i rätten. Uolft vill vidare veta varför Madz håller sig för god för att svara honom i rätten, Madz svarar att han vill inte svara både mäster Ber-tell och hans "procurator". På en fråga från domaren om Madz har några vittnen att framföra menar Madz att om han skall föra fram vittnen så skall det vara inför häradsprosten hr Mons Eri-sen i Gammalstorp.Två andra vittnesmål rör någon "sak" som Bertell och Madz skul-le ha haft ihop.Vad denna sak gäller det vet vittnena inte, men det verkar inte vara själva saken som Uolft är intresserad av. Istället verkar Uolft lägga vikt vid Madz beteende. Enligt vittnet släpps Madz in i prästgården (angående "saken") där anmodas Madz Monzen att ta av sin mössa vilket han också gör, men sedan påpekar vittnet att Madz genast tar på sig mös-san igen . Ett något märkligt påpekande om det inte är så att denna episod skulle visa Madz brist på respekt för Mäster Ber-tell. Men Uolft är uppenbarligen inte nöjd med de vittnesmål som framförs, han får själv framföra vad han menar att Madz skulle ha yttrat om mäster Bertell: "om Me: Bertell ieke uilde nöyes med sin Mag: tittell daa kunde hand uell sige seg af med den " i samband med att Uolft säger detta är det någon i den församlade "hopen" som på något sätt kommenterar det hela och Uolft blir arg och manar fram den som sagt något så att det kan tas till protokollet, men ingen kommer fram varpå Uolft avslutar med: " Gud giftue du bliftuer Spedolsk oh forbanned uden du kommer frem" Detta ting får ett abrupt slut: Tinget drog ut på tiden och man fick fortsätta dagen efter. In på tinget kommer Grevlige befallningsmannen välborne Blasius König. Han presenterar sig för Mäster Bertell vilken sitter hos domaren vid bordsändan. Därefter anmodar Blasius König Mäster Bertell att stå upp, när Mäster Bertell vill ha en förklaring så påpekar König att den plats som Mäster sitter på är avsedd för honom. Men Mäster nöjer sig inte med detta, han vill se Königs fullmakt.König å sin sida menar att det inte är nödvändigt för honom att framvisa någon full-makt. Därefter kommer Blasius König med sitt verkliga budskap när han säger till Mäs-ter Bertell: " i Haftuer uerred ner huss hopmanden med smikkende oh smegrende ord som en anden renike" Mäster går i svaromål och påpekar att stockemännen skulle lägga på minnet att han blev kallad en "renike". Efter denna ordväxling befaller Blasius König samtliga att lämna rätten vilket de också gör. Domaren försöker förgäves ropa tillbaka stockemännen, han förbjuder dem på kungens vägnar att lämna rätten, men Blasius svarar nej och samtliga lämnar rätten mot domarens order. Protokollföraren avslutar tingsprotokollet med "huor forre tinged daa for des Arsage skyld bleft splet oh till intedgiort" Del 2.Att denna episod uppstår just på detta ting kan möjligen vara en tillfällighet men det visar hur mäster Bertell uppfattar sig själv. Det är inte självklart för honom att ta order av den kungliga befallningsmannen. Samtidigt som det visar att det inte var självklart att kronans lokale företrädare backade upp kyrkans företrädare.----------------------Hans MiekelsenAv någon anledning som inte framgår i protokollen har bönderna lagt fram ett förlikningsbrev. Detta brev vill Madz Monsen föra in i processen. Mäster Bertell avvisar detta och kallar brevet för ett "oprössbreft". Naturligtvis är Uolft Hieronimuss angelägen om att få fram vem som skrivit detta brev. På denna fråga svarar Bent Jörgen-sen att det är han som skrivit brevet på uppdrag av de 12 sockenmännen. Bent Jörgensen framträder mycket självsäkert och påpekar att han skrev det eftersom "deynen" inte tordes medan själv var han inte "skugge ret". Man kan naturligtvis fråga sig vilket syfte detta förlikningsbrev hade. Var syftet en förlikning? På samma ting som detta brev behandlades, lade Madz Monsen fram en "oppskreft" mot mäs-ter Bertell som var underskriven av "atskillige" av Hobys sockenmän, vilka hade skrivit under med sina "karremerker" .Uolft vill genast veta vem som skrivit detta brev eftersom det tillkommit på olaglig väg och han påpekar att ett sådant brev skall med ed bekräftas på tinget. Uolft understryker också att man inte skall "ride omkring paa sadant set at samensamble". Till nästa ting ämnar Madz svara på frågan om vem som skrivit brevet. Avslutningsvis hänskjuts frågan om Madz Monsens eventuella skuld i denna fråga till Landsdomaren eftersom det är en fråga som angår "erren". Böndernas anklagelserUpprinnelsen till alla processer verkar vara att bönderna anklagats för upproriskhet av mäster Bertell. Bönderna i Hoby vill dock inte frivilligt acceptera denna anklagelse utan de går till motangrepp, den som för böndernas talan är Hans Miekelsen, bonde från Hoby. Den 11 maj instämmer Hans "Hederlig oh höylerde mand Mester Bertell Aquilonius" till 1-2-3 och 4 de ting, anklagelsen som riktas mot mäster Bertell är "osanferdig beskyllning" . Hans menar att Bertell angivit honom för biskopen. Mäster Bertell kan inte påminna sig att han skrivit något så-dant brev och domaren menar därför att Hans Miekelsen måste framskaffa brevet i original. Hans som visar upp en kopia av brevet menar att denna är "kraftig oh god noh at uerre", men Uolft som just på detta ting övertagit försvaret av mäster Bertell, påpekar att Hans "skammeligen atacherat hannem paa erren" och därför skall brevet fram i original. Uolft vill ha reda på i vilka ordalag som Bertell skulle ha angivit Hans. Trots att Hans Miekelsen påpekar att brevet skickats från biskopen till prosten för att denna skulle skriva en kopia så stödjer domaren Uolfts linje och framhärdar i kravet på original. Denna strid om brevet som skall fram i original fortgår och Uolft framhärdar i att brevet skall fram i original. Något originalbrev framvisas dock aldrig, vilket måste betraktas som ett bakslag för Hans Miekelsen. En något märklig strid. Brevet i original borde finnas hos biskopen vilket mäster Bertell borde känna till och ha möjlighet att få tag i. Rimligtvis visste Uolft och Bertell vad som stod i brevet. Antingen var brevet således ofarligt för dem. I annat fall visste de att brevet, om det kunde skada dem, aldrig kunde komma fram. Uolft är trots allt mycket självsäker som gång på gång kräver att originalet skall fram. Eller är det så att kopian som Hans Miekelsen framvisat var ett rent falsarium? Men då borde å andra sidan detta ha lett till att Uolft stämt Hans Miekelsen för detta, en sådan chans hade aldrig Uolft Hieronimuss missat. I fallet ovan lyckas således Uolft vända en anklagelse mot Ber-tell till en anklagelse mot Hans Miekelsen. Men Uolft nöjer sig inte med detta. Han har mer att anföra mot Hans Miekelsen. Uolft menar nu att Hans har angivit mäster Bertell för biskopen och anklagat honom för "letferdighed, skeldery, drukenskab, slagsmall oh oftuerfald med merre". Två vittnen understryker vad Uolft har framfört, båda vittnena menar också att Hans kallat Bertell för en "mästerlyftuerre" och en "skelm". Men ett annat vittne,Olluft Nielsen, från Tararp vill tona ned det hela, Olluft påpekar att han flera gånger sett Hans Miekelsen på gästgivargården i Hoby där han varit "löstiger hand som anden erlig karll" men Olluft har aldrig sett att Hans gjort något ofog. Olluft Nielsen frammanar bilden av Hans som en något glad men ofarlig rumlare. Men den bilden nöjer sig inte Uolft Hieronimuss med. Uolft Hieronimuss är uppenbarligen övertygad om att Hans Miekelsen har tillhört hjärnorna bakom den s k "opskreften" mot Bertell. Hans själv svarar varken ja eller nej på frågan om han är upphovsmannen till skriften. Hans menar att det är upp till Uolft att lägga fram bevis om han har någon anklagelse att framföra. Den bild som vitt-nesmålen ger av händelserna är följande.Bönderna i Hobytrakten hade samlats för att skicka en "suplication" till generalguvernören i Ronneby. De bönder som inte kommit till detta möte fick bud att komma genom Bent Jörgensens piga. Vittnet sade att han fick bud att gå upp till "bondgården" vilket måste ha varit Bent Jörgensens gård eftersom det är Bent som frågar bonden var han var "J aftes" när de andra hade träffats.Bonden Jon Peder-sen svarar att han inte hade kommit eftersom han inte hade pengar till en "pott öl", vilket antyder att bönderna i Hoby dagen innan hade träffats på gästgivargården. Bent ville att Jon skall samtycka till vad de andra hade gjort. Således arrangerades minst två möten i denna fråga. När Uolft förhör vittnen ville han gärna ha fram bevis för att Hans Miekelsen var närvarande när "suplicationen" undertecknades. Vittnena svarade genomgående att de inte kunde säga om Hans hade varit närvarande eller ej. Vilket också kan uttryckas som att ingen heller entydigt sade att Hans inte var närvarande. Var Hans Miekelsen närvarande? Om så var fallet får vi inte veta. Hans verkar ha varit med om det mesta som händer i Hoby och tillika en kanske inte alltför sällan sedd gäst på gästgivargården. Tordes någon bonde i Hoby vittna mot Hans, eller ville man inte vittna mot honom. En sak tror jag man kan säga med anledning av de vittnesmål som följer angående Hans Miekelsens levnad. Om Hans Miekelsen vid tillfället för dessa möten hade varit närvarande då hade man säkerligen lagt märke till honom. Det är svårt att tänka sig Hans Miekel-sen som någon som man förbisåg om han fanns i rummet. Vi kan spekulera om Hans eventuella deltagande i tillkomsten av skriften, men något bevis för att så var fallet det fick aldrig Uolft fram.Hans Miekelsen en rumlare ?Uolft var välinformerad om Hans Miekelsens framfart i bygden, för fram träder vittnen som på olika sätt bygger under bilden av Hans som en rumlare och bråkmakare.Lauritz Bertelsen som var med Mäster Bertells bror framträder på tinget men eftersom han är släkt med mäster så tar man ingen ed av honom, men han får dock framföra sin berättelse och Lauridz bedyrar att det han har att säga är sant. Lauridz berättar att Hans kommit till prästgården när Lauridz och Uillium Deyn var där. Hans hade kommit från tinget där han var instämd för "lettferdighed oh leyersmall " och nu ville han veta vem som hade angivit honom. Den som gjort honom detta den skulle Hans "spele" med och göra till en "skelm" även om han var far till tre barn, men den äldste, påpekade Hans, var stor nog att ta hand om familjen. Några faderskapsböter ville Hans inte veta av.Vidare berättar Lauridz Bertelsen att en gång då Hans Miekelsen var i prästgården och blev "lugte ud om aftenen" då hade Hans klivit över ett tak och gått in och lagt sig hos pigan, men pigans bror Clemens hade sett honom. Uilleium Deyn som sett det hela hade då skickat Clemens till byn efter tobak. När han sedan skulle skicka hem Hans så hade han börjat "urie seg'" och sagt: "Gudz död nade mig ret nu haftuer ieg en knift i Liftuet paa mig" därefter hade de fått följa Hans hem eftersom han var rädd för överfall. "Leyersmallet" som Hans anklagas för visar sig vara två fall. I det ena förnekar Inger Andersdotter att Hans skulle ha begått "leyersmall" med henne. I det andra fallet tillfrågas Hans om han kan förneka att han haft "leyersmall" med Kiersten i Trondhiem. Uolft begär ett ja eller ett nej, men som så många gånger tidigare så svarar inte Hans Miekelsen med ett ja eller nej. Istället kräver Hans att Uolft skall bevisa sin anklagelse. Uolft menar att kvinnan har ett barn och Hans måste kunna svara på om det är hans, men Hans Miekelsen vidhåller sitt förra svar. Hans Miekelsen döms aldrig för något "leyersmall" .Till tinget den 11 augusti har Uolft kallat 20 vittnen för att vittna mot Hans men inga av dessa dyker upp på tinget. Domaren slår då fast att om de inte kommer till nästa ting så får de böta 3 daler var. Det är ett märkligt sammanträffande att just till detta ting uteblir sammanlagt 48 vittnen i tre olika mål och där samtliga mål på något sätt berör processerna med mäster Bertell. När dessa sedan vittnar den 17:e augusti återfinns flera som vittnar till Hans Miekelsens nackdel, bl a ett antal vittnen som har sett när Hans Miekelsen slog skolmästaren Otte Andersen. Uolft lyckas även ta fram vittnen som menar att Hans Miekelsen försökt påverka bönderna på två gårdar som låg under kyrkan till att agera mot kyrkan. Tvisten gällde enligt Hans det rättmätiga i att dessa båda (halva) gårdar låg under kyrkan I sin slutplädering mot Hans menar Uolft att Hans otillbörligen kränkt mäster Bertell utan någon "materiell" grund. Hans har inte heller kunnat bevisa något "remarkabelt " mot kronan.Hans Miekelsen är en "skelm" och "mesterlyftuer" och att han måste dömas enligt Christianni -3 recess -20. Domaren menar dock att saken måste remit-teras till Landsdomaren. -------------------Olluft NielsenDen "opskrift" som Hans Miekelsen tidigare överlämnat till tinget ang mäster Bertell kommer upp till behandling den 6 ju-li. Tinget inleds med att Suen Skreder i Silpinge anmäler 9 vittnen som skall vittna mot Mäster Bertell. Möjligen kan man se en viss tveksamhet i angreppen. Suen har inte på ett korrekt sätt framfört någon anklagelse mot Mäster Bertell. Ett förhållande som Uolft uppmärksammar. Två gånger påpekar Uolft att vittnena inte kan framföra sina vitt-nesmål förrän en anklagelse har specificerats och underskrivits med namn. Uolft får också stöd för sin uppfattning att en var som har något att anföra själv måste framföra sin sak på tinget. Domaren läser nämligen upp en Landshövdingsdom som säger att eftersom inte alla sockenmän har klagat på Mäster Bertell så kan man inte heller uppträda "et korpuss". Olluft Nielsen i Tokaryd, som senare blir en förgrundsfigur i den här konflikten påpekade inledningsvis att han inte hade något med "saken i Hoftby prestegaard" att göra. Han hade inte satt sitt "karremarke" under skriften. Olluft blir inte trodd av Uolft och efter att Uolft ansatt Olluft med frågor lämnar Olluft tinget. Den så kallade "saken i hoftby prestegaard" som Olluft inte vill kännas vid bör ha varit det sk förlikningsbrevet, det brev som Bertell kallar ett upprorsbrev .På nästa ting återkommer Olluft Nielsen. Olluft lägger fram en fullmakt som visar att han är utsedd till böndernas talesman i konflikten med mäster Bertell. När Uolft protesterar mot detta vänder sig Olluft till den församlade menigheten och frågar om det inte stämmer att han skall företräda dem, varvid de församlade bönderna svarar ja. Vad frågan egentligen gäller är huruvida Olluft skall få företräda gruppen av bönder eller om var och en skall framföra sina klagomål själva. Olluft Nielsens argument för att föra processen i grupp är att han menar att mäster Bertell har anklagat bönderna som grupp. Skall bönderna framträda var och en med sina anklagelser då måste, enligt Olluft, mäster Bertell också namnge vilka bönder som varit upproriska. Uolft verkar för ett ögonblick att tappa tråden eftersom han inte fullföljer diskussionen om hur processen skall fortsätta. I stället går han i svaromål och menar att om mäster Bertell angivit någon, då är det "ike uden aorsage" eftersom "de" (bönderna, egen anm.) först angivit mäster Bertell till generalguvernören. Denna skrift vill Uolft ha fram i original eller som vidimerad kopia. Olluft menar att det är bevisat i mäster Bertells skrivelse att denne kallat dem för "opprörkemend" vilket "höyeligen derres erre angar" och det an-kommer enligt Olluft på Bertell att bevisa sina påståenden. Trots att Olluft Nielsen vill lägga bevisbördan på Bertell fortsätter han dock att framlägga sina anklagelser mot mäster:Mäster skall ha lyst menigheten i bann och inte avlyst bannet. Vidare skall han ha "bannet" menigheten från predikstolen, se-nare preciserar Olluft denna anklagelse ytterligare. Han menar att när prästen utsagt en förbannelse så skall han genast därefter också utsäga välsignelsen, det sistnämnda har Bertell inte gjort enligt Olluft Nielsen. Uolft Hieronimuss tillbakavisar naturligtvis denna anklagelse och påpekar att det är "ministerium" som har myndighet att på Guds och överhetens väg-nar straffa sådana "generaliteter", men Uolft skall med "kraftig skell oh louglig uinde" bevisa vad som tilldragit sig i kyrkan såväl som på kyrkogården.Slutligen tar domaren upp tvisten om hur processen skall föras, en stämning på sockenmännens vägnar godkänns inte : "en huer derforre naftligen matte for retten fremkomme" och stå vid vad man skrivit under så att den "usyldige kunde sepereres fra den skyldige" och att ingen oreda skall råda eller att: "hemmeligen karremerkers undersettelse formörke retten". Böndenas vittnesmål mot mäster BertellDe vittnesmål som redovisas på detta ting kan uppdelas i fyra frågeställningar:1/ Vittnesmål som anklagar Mäster Bertell för att han inte skött sin tjänsteutövning: han har, till exempel, avvisat män och kvinnor från "Gudz bord", han har inte kommit till en kvinnas dödsbädd trots kallelse, han har försökt att ta oskäligt betalt i samband med ett giftermål. Någon menar att Mäster Bertell har tagit för mycket ränta i samband med tiondet. Den fråga som de flesta protesterar mot i denna kategori, är avvisandet från nattvarden.2/ Mäster Bertell har skällt på menigheten från predikstolen, denna fråga återkommer ofta i vittnesmålen.3/ Mäster Bertell har förbannat församlingen från predikstolen, återkommer hos nästan samtliga som vittnar.4/ Mäster Bertell har angivit bönderna i Hoby för upproriskhet, den fråga som upprör de flesta antalet vittnen.Många av vittnena anför flera av punkterna. Det vanligaste är att man klagar på att Bertell har förbannat dem och att han skällt dem för upproriska. Till dessa klagomål lägger så en del de frågor som rör Bertells tjänsteutövning.Men det finns ny-ansskillnader i vittnesmålen, från en del som kort och koncist understryker att: det jag skrivit under det står jag fast vid, till andra som säger att: jag har inget att klaga på Mäster Bertell annat än.. exempelvis förbannelsen. Femtio vittnen framträder på detta ting och framför något av klago-målen ovan och femton vittnen framträder och klargör att de inte har något att anföra mot Bertell. Även här finns nyansskillnader i vittnesmålen. Några få menar att de har inget annat än gott att säga om Mäster Bertell. Andra, ex Olle Pedersen tar tillbaka sin anklagelse. Olle menar att " han haftde inted bedre forstand" och han skrev på för att de andra hade gjort det. Ytterligare någon mildrar sin kritik något och menar som Jep Andersen att predikan var "nogen for skarp" medan ex Strange Strangesen menar att Mäster Bertell "bandet oh skelt" i kyrkanDet kan synas som en väldig övervikt för bönderna: 50 mot mäster Bertell och 15 som inget har att anföra mot honom. Men kanske har ändå Uolft Hieronimuss Auedsen sakta börjat vända processen till sin fördel. Bondefronten har trots allt fått sina sprickor. Framförallt är det några vittnen som menar att de skrivit under därför att andra gjort det. Andra vet inte vad de skrivit under. Många av vittnesmålen rör frågor om tjänsteutövningen. Vad Uolft lyckades med var att separera anklagelserna för bristande tjänsteutövning från huvudfrågan som rörde det upproriska, hur pass allvarliga var dessa ev tjänstefel när de behandlades var för sig ? Men det fanns ju en huvudfråga som återkom i de flesta vittnesmålen nämligen att Mäster Bertell har anklagat Hoby-bönderna för att vara upproriska. Bertell hade som bönderna säger gått dem "paa erren". Flera vittnesmål menar att själva har de inget att anföra mot Bertell. Men eftersom han angivit dem för upproriskhet så protesterar man och skriver under klagoskriften. Dessa vittnen har fått berättat för sig att de är angivna av mäster Bertell. De har således agerat på andrahandsuppgifter.Domaren sammanfattar målen På tinget den 5 oktober sammanfattar domaren kritiken mot Bertell och konstaterar att det fanns fyra frågor som skulle remitteras till kyrklig rätt:1/ Mäster Bertell anklagas för att ha "forset seg med de höylerde Altarens Sacramenters uddelende"2/ Han hade försummat att besöka sjuka 3/ Han hade avvisat några personer från "skriftestolen" 4/ Han hade förbannat menigheten från predikstolenAngående ytterligare några klagomål kring tjänsteutövningen frikänndes Bertell, av världslig rätt. Anledningen till att vissa frågor av kyrklig art avgjordes på häradstinget var att Uolft i en tvist med Olluft Nielsen fått rätt, vilket innebar att de frågor som redan kommit upp till behandling inför världslig rätt även skulle avgöras av världslig rätt. I följande fall frikännde domaren mäster Bertell:Ett par som avvisats från nattvarden. Det har skett därför att de inte kunnat "lese". En tvist rörde s k "festepengar" vid ett giftermål, här försvarade sig Bertell med att han "gruede" sig för at taga dem till Guds bord mot "kungl.placater" eftersom de var så "graftue i deres börnelerdom". Istället stämdes Peder Madzen i Raskemåla för att han anklagat Bertell i denna fråga. En annan fråga rörde vad som skett vid Anders Hagensens hustrus död, mäster Bertell var kallad till dödsbädden men han kom inte, istället hade Anders fått rida till prästen i Hällaryd för att få sin kvinna "beretted" inför döden.Bertell frikänns även på denna punkt eftersom rätten menar att Anders inte lidit någon skada. Mäster har dock svårt att ta kritiken från Anders, efter som han stämmer Anders för stämpling, en anklagelse som Anders Hagensen frikänns för. Det hela slutar sedan med att Bertell vill gottgöra Anders för hans ritt till Hällaryd. Sammanfattningsvis; vad var det som hände med böndernas klagomål ? Några frågor remitterades till kyrklig rätt och i en del fall frikändes mäster Bertell. På ett mycket skickligt sätt hade Uolft Hieronimuss desarmerat bomben.En del frågor avfördes från tinget. Andra frågor hade bagatelliserats. Återstod således endast frågorna om böndernas eventuella upproriskhet. Nyckeln till Uolfts framgång så här långt var att han segrade i den viktiga principfrågan rörande hur bönderna skulle vittna, att var och en själv måste framföra sina anklagelser och därmed ställas öga mot öga med Uolft Hieronimuss. | Bertelsen Aquilonius, Bertel (I21145)
|
| 7469 | Sedan han 1852 avlagt studentexamen, reste han utomlands för att studera lantbruksskötsel. Efter att hava genomgått lantbruksakademien i Eldena, hemkallades han tillfölje faderns död 1854 och fick strax efter uppnådd myndighetsålder övertaga Bulltofta gård, där han sedermera bodde och verkade hela sitt liv. Under hans flitiga och insiktsfulla ledning blev denna gård efter hand en värklig mönstergård och en exponent på huru högt lantbruket i Skåne utvecklat sig vid tidpunkten för hans levnad. Corps-de-logiet blev av honom ombyggt på ett storslaget sätt, så att även det värdigt representerar en skånsk lantgård. Ludvig Kockums rika erfarenhet och beprövade duglighet blev helt naturligt tagen i anspråk för många allmänna värv. Han kallades under åtskilliga år till ledamot av hästpremieringsnämden och till ledamot av bestyrelsen för Allmänna Svenska lantbruksmötena i Malmö åren 1881 och 1896, för vilket senare han utsågs till vice ordförande. Han blev ledamot i styrelsen för Alnarps lantbruksinstitut, invaldes till ledamot av Malmöhus läns Hushållningssällskap och i dettas förvaltningsutskott samt blev detta sällskaps vice ordförande 1893 och några år därefter det sammas ordförande. Han blev utsedd till hedersledamot i Lantbruksakademien. Under åren 1876-96 var han riksdagsman i första kammaren och innehade därvid en viktig och inflytelserik roll i det politiska livet. Hans åsikter och omdöme inhämtades gärna av regeringschefen, statsminister Boström, som högt värderade honom. Då den store, kraftige mannen efter slutat livsverk den 2 april 1905 oväntat ändade sina dagar, utgjorde detta en oersättlig förlust i vida kretsar. Ludvig Kockum blev gift den 16 maj 1866 med Anna Charlotta /Lotten/ Halling (dotter av borgmästaren Carl Christian Halling och Helena Margaretha Lundberg), född den 20 augusti 1835, död den 11 februari 1912. Lotten Kockum blev genom sitt giftermål ledarinna av ett stort och gästfritt, skånskt lanthus. Hon visade sig fullt vuxen denna ställning, som hon utfyllde på ett mönstervärt sätt såväl i egenskap av husmoder, som värdinna. Särskilt som värdinna ställdes allt högre krav på henne, ju mera mannen gick upp i det politiska livet. Med klokhet och takt uppfyllde hon dessa anspråk. Hennes hem och äktenskap blev synnerligt lyckligt. Hon förstod att följa och fullt gå upp i mannens intressen och var honom ett gott stöd. Man har om dessa makar med rätta uttalat att de kompletterade varandra på ett harmoniskt sätt. Hon var kanske den kvinna i Skåneland, som satt inne med de största kunskaperna och kännedomen om sin tids politiska förhållanden och personligheter. Hon var härför högt värderad av ledande män icke blott inom provinsen utan även i landets politiska händelsers medelpunkt, i huvudstaden. - Men även åt kärleksverk egnade hon sig genom att helst i tysthet och obemärkthet sprida glädje och tröst åt behövande. Efter sin mans död ägde hon och bebodde Bulltofta, som efter henne tillföll makarnes fosterson, godsägaren Paul Werner. | Kockum, Carl Ludvig Paulus (I10728)
|
| 7470 | Septuagesima war Bengt Oluffson och pigan Hanna Pärsdotter af Lindby Copulerat | Familj F425
|
| 7471 | Severin Kihl.Barn:Henning Severinsson Kihl. Bodde i Holstein. Gift med Pernilla Munck.Barn:Severin eller Söffrin Kijl, till Apelnäs i Roasjö socken och Hovsnäs i Länghems socken (båda i Älvsb.). Inkom från Holstein och var redan 1523 konung Gustaf I:s hövidsman för tvenne fanor tyska soldater på krigståget emot Halland. Erhöll Kinds härad i Västergötland i förläning 1525-07-27-1529 (1532?). Uppräknas 1526 bland den rusttjänst utgörande adeln i Västergötland. Bevistade 1527 bland adeln Västerås herremöte. I slottsloven på Älvsborg 1529-02-00 s. å. i okt. Hövidsman över Älvsborgs slott och län 1530 (före 22/2)-1540-03-00. Erhöll Mo härad i förläning1 1540-04-00-1549-03-29. Hövidsman på tåget emot Nils Dacke 1542. Förseglade Västerås arvsförening 1544. Erhöll öppet brev 1546-02-07 på besittningsrätten till sju kronogods i Kinds härad i stället för Hovsnäs gärd som han förut erhållit och som konungen nu "igenkallade". Konungen avlåter brev till honom ännu 1552-05-14. Död 1553 före 12/8 då hans förläningsgods överlämnas till Gustaf Olofsson Stenbock [GIr]. 'Honom förebrår konung Gustaf I i ett brev av den 1539-11-30 för det han av honom blivit undfägnad med stålkakor och jästöl, som blivit i en skål vört förvändt, befallandes honom skicka sig ett fat emderöl, eftersom han hade honom att tacka för hela sin välfärd.' Gift med Malin Ribbing till Valsta, som levde 1561, dotter av lagmannen Knut Pedersson Ribbing (nr 15), och Kerstin Gustafsdotter (Stierna).Barn:Peder. Befallningsman på Gullberg. Död 1588. Se Tab. 2.Anna. Gift 1539 på Älvsborg med Anders Bosson (Oxehufvud, nr 102).Carin. Gift med Hans Torstensson (Forstenasläkten, nr 2). Tab. 2. | Henningsson Kijl, Severin (I37136)
|
| 7472 | Sigge Larsson (översiktstab. 3). Erhöll av drottning Margareta gården Götene i likanämnd socken Skaraborgs län 13961 och var bosatt därst. Köpte ytterligare jord i Götene socken 1401-02-24 och Brännebol i Götene socken2 1402-06-01. Nämnes väpnare 1401-1414. Var "nästa arvinge" till Nils Petersson (kluven sköld, högra fältet schackrutat), som till honom överlät sina gårdar Yllestad och Näs2 i Vartofta härad, vilka han ärvt efter sina föräldrar 1403-08-01. Tillbytte sig Simonstorp2 i Grolanda socken Skaraborgs län 1410-07-02. Konungsdomhavande vid räfsteting i Skara2 1414-07-05. Uppgives hava levat ännu 1442. Gift med Margareta Bengtsdotter, dotter av Bengt Karlsson Färla och Brita Björnsdotter (tre vingar).Barn:Elin Siggesdotter, till Apelnäs i Roasjö socken Älvsborgs län. Gift före 1442 med häradshövdingen i Redvägs härad Lars Jakobsson (två bjälkar med horn), som levde 1464.Lars Siggesson, den äldre. Riksråd. Död 1473. Se Tab. 2. | Larsson Sparre, Sigge (I37501)
|
| 7473 | Sigge Larsson den yngre (översiktstab. 4, son av Lars Siggesson, Tab. 2), till Bysta i Askers socken Örebro län samt Skofteby i Härene socken Skaraborgs län, som han erhöll med sin första fru, och Ågården i Råda socken Skaraborgs län, som han 1492 bebyggde till sätesgård. Född 1442. Väpnare. Riksråd 1477-14966. Deltog i tronföljarvalet 1499, men icke som rådsherre6. Bevistade dock sedan ett rådsmöte 15056. Död 1509 mellan den 6 och 10 maj. 'Han förde i vapnet en röd Sparre i gyllene fält och på hjälmen en krona av guld med fem röda flaggor på vardera sidan.' Gift 1:o 1470 eller nyss förut med Brita Bengtsdotter, till Skofteby, död 1485 och begraven i Skara domkyrka, dotter av häradshövdingen och väpnaren Bengt Andersson (Öra) och Ragnhild Göstafsdotter. Gift 2:o 1486-09-06 (morgongåvobrev) på Göksholm i Stora Mellösa socken Örebro län med Kerstin Månsdotter, som levde änka 1519, dotter av lagmannen, riddaren och riksrådet Måns Bengtsson (Natt och Dag, nr 13), och hans 3:e fru Ermegård Fikkesdotter Bülow.Barn:1. Karin Siggesdotter, född omkr. 1471. Gift 1:o 14918 med frälsemannen Erik Hansson. Gift 2:o före 1506-07-13 med riksrådet Lindorm Brunsson (af Forstenasläkten, nr 2).1. Barbro Siggesdotter, till Skofteby. Död omkr. 1509. Gift före 15038 med riddaren, riksrådet och lagmannen Nils Olofsson (Vinge) i hans 1:a gifte (gift 2:o 1510 med Ingrid Haraldsdotter, som levde ännu 1535, i hennes 2:a gifte, dotter av häradshövdingen Harald Lake [nr 53] och Ingrid Nilsdotter [pil]), halshuggen 1529 för delaktighet i Västgötaherrarnas uppror.2. Margareta Siggesdotter, till Ågården, som hon erhöll vid arvskiftet efter föräldrarna 15248. Född på 1490-talet, levde änka 15638. Gift 1527 vid fastlagstiden8 med riksrådet och lagmannen i Södermanland Nils Krumme, till Örboholm, som levde 1560.8 Efter makarna hölls arvskifte 1570-11-07 i Stockholm.222. Ingeborg Siggesdotter, till Bysta. Efter henne hölls arvskifte 1544. Gift 1:o med hövidsmannen Göran Hansson (Stiernsköld, nr 24), död 1517. Gift 2:o omkr. 1518 med hövidsmannen Krister Klasson (Horn af Kanckas, nr 12), död 1520. Gift 3:o 1524-08-24 i Malmö med riksrådet Åke Klassan Tott (nr 26), död 1531.2. Hebbla Siggesdotter, levde änka 1570. Gift med riksrådet och amiralen Erik Fleming (nr 4), född 1487, död 1548.2. Filippa Siggesdotter, död ogift.2. Lars Siggesson den yngre. Riddare, riksråd och riksmarsk. Död 1554. Se Tab. 5.2. Göran Siggesson. Skickades 1518 såsom gisslan till konung Christian II och bortfördes till Danmark. Höll sedan med nämnda konung och var med bland den danska besättningen på Västerås. Dödligt sårad då besättningen fördes till Stockholm 1521 och därav död ogift.2. Nils Siggesson, levde 1510, men död ej långt därefter.1. Albrekt Siggesson, levde 1510, men död ej långt därefter. | Larsson Sparre, Sigge (I37392)
|
| 7474 | Simon i Almås är anfader till bl. a. författaren Per Lagerqvist, polarforskaren Salomon August Andrée, prästen och nykterhetskämpen Peter Wieselgren. | Haraldsson, Simon (I25234)
|
| 7475 | Sir Lachlan Mor Maclean, död 1598-08-05. Gift med 'Margareta Cunningham, dotter av William Alexandersson, earl av Glencairn och Janeta Jakobsdotter Gorden av Lochinoar. | Mor Maclean, Lachlan (I37771)
|
| 7476 | Sista ladugården han tillverkade var hos Johan Olof Svensson i Hejan. På äldre dagar tillverkade han tvättbaljor och fläskkar. Han hade själv tillverkat dom flesta av sina möbler.Gift 1882-02-17 i Hoby K med Johanna! Månsdotter, född 1854-01-18 i Västra Ryd, Hoby K, död 1937-12-30 i Lilla Silpinge, Hoby K. | Svensson, Petter (I42720)
|
| 7477 | Minst en levande person är länkad till denna notering - Detaljer visas inte. | Levande (I19251)
|
| 7478 | Sjörups födelsebok 1723:"d. 24 April föddes Per Anders lilla son i Rynge och Christnades d.28 Ditto och wart kallat Mårten".Man undrar lite över födelseuppgiften om denne Mårten Persson. Modern nämnes ej i födelseattesten, endast fadern: "Per Andersson i Rynge". Antingen handlar det om en annan Per Andersson, än den här aktuelle, eller också har P.A. gift om sig under tiden. Ty hans hustru, Agnes Andersdotter, var enligt uppgift född 1672 och skulle i så fall vara över50 år gammal när denna pojke föddes. Någon uppgift om att Per Andersson gift om sig finns ej i Sjörups lysnings- och vigselbok. Mårten Persson ligger i alla fall begravd på Sjörupsgamla kyrkogård och hans mycket gamla och mycket dåligt bevarade gravsten ligger, sönderbruten, allra längst ner vid södra kyrkogårdsmuren. Mårten Persson förekommer som förmyndare för de minderåriga barnen, i brodern Anders' bouppteckning som förrättades den 30/12 1752. Han anges där vara nämndeman i N.Vallösa.I själva verket hade han "gift sig till" N.Vallösa nummer 8 som var hustruns förste makes födelsegård. | Persson, Mårten (I2901)
|
| 7479 | Sjörups födelsebok 1723:d. 8 April föddes Jöns Anders Lilla son i Rynge och Christnades d.12 Ditto och wart kallat Nils". Nils finns även omnämnd i modernsbouppteckning från 1760, då som nämndeman i Folkestorp.Gift med Anna Jönsdotter (i hennes tredje äktenskap) född 2/3 1716 som dotter till Jöns Olufsson/Olsson i Bussjö, Bromma. Anna Jönsdotter dog 14/4 1772 å Folkestorp 5 i Hedeskoga socken (Vissa uppgifter från forskning av Karin Malm i Vaxholm)När Nils Jönsson 1775 gick ur tiden var han nämndeman och åbo på "skatte-Ystadshospitalshemmanet nummer 3 i Folkestorp, på ett helt mantal. Det bekräftas av hans bouppteckning, daterad den 22/6 samma år, där även han bröder Lars och Per var närvarande såsom förmyndare. Släktskapen är således härigenom bekräftad. (Dock förekommer även flera år senare en Karna Jöransdotter o make Nils Jönsson som fick barn den 22/5 1780, Johan 7/2 1782 och Salomon 8/3 1785. Namnet Karna Jöransdotter är så ovanligt, och dessutom sonnamnet Salomon, att man får förmoda att denne Nils Jönsson inte är densamme som dog 22/6 1775)*Några månader efter bouppteckningen, närmare bestämt den 15/9 1775 hölls syn av den gård Nils Jönsson brukat. Denna ger en utomordentligt god bild av hur gården såg ut:"Norra stugulängan innehåller sexton binningar och är inredt ifrån västra ändan till visthus, sommarstuga, källare och en liten sämre förstuga, därnäst,,,(oklart)...dageligstuga, bakstuga eller brygghus. Östra längan består af tretton binningar som är sfdelt till tårfhus ifrån norra ändan, därnäst fårahus, port, foderloga, stahl och åter en foderloga. Allt af ekestålpar och uti lika fullkomligt stånd med förra längan. Södra längan, fembton binningar, är inrättadt ifrån östra ändan till fårahus, loga, ladugolf och port samt på norra sidan ock östra ändan af thenna länga ett utbygge af hönshuus och dränghus. Allt af ekestålpar och i öfrigt utan bristfälle. Westra längan, aderton binningar, består af ladugålf ifrån södra ändan, samt loga därnäst och ladugålf, äfwen hughus och möhlhus. Likaledes af ekestålpar." | Jönsson, Nils (I12061)
|
| 7480 | Sjörups vigselbok 1711: "d. 15 jan wigdes den ährlige och beskiedligedannemannen Bängt Bängtsson af Örsiö och dygdesamma och gudfruktiga piga Ingrj Andersdotter af Rynge." I.A. flyttade i samband med giftermålet 1711 till Örsjö nummer 26, där den tillkommandeBengt Bengtsson var åbo - han nämns här i katekismilängden 1711. Men makarnas tid tillsammans blev mycket kort, ty mannen dog redan efter tre år, "den andre Påskedag 1714". I bouppteckningen efter honom är änkans bror, Per Andersson i Rynge, förmyndare för de två minderåriga barnen. Enligt samma källa höll gården, Örsjö 26, häst istället för soldat.Gården var tvålängad, norra längan var boningslänga och 19 väggerum lång medan den västra längan var 17 väggerum. Familjen förefaller ha haft mycken kontakt med de bådabröderna Gabrielsson i Örsjö. På detta tyder en del kvitton och annat som förekommer i bouppteckningen. Tänkbart - mycket troligt - är att Bengt Bengtsson var son till Gabriel Nielsens son Bengt Gabrielsson i Örsjö. Ingrid gifter, efter förste makens bortgång, omsig med en Mårten Svensson som blir ny åbo på Örsjö 26, han nämns i katekismilängden från 1716 fram till 1745. | Andersdotter, Ingrid (I2907)
|
| 7481 | skal have medbragt Gaarden Haraldskjær (Tørrild H.) til sin ægtefælle Niels Friis til Stoling | Henningsdatter Moltke, Eline (I28465)
|
| 7482 | skulde 1462 med 13 andre gjøre Skovskjel i en Trætte mellem Hr. Tyge Lunge og Maribo Kloster, og beseglede s. A. til Vitterlighed i Stubbekjøbing i et til Hr. Johan Oxe udgivet Skjøde, boede 1464 selv i Stubbekjøbing, siges 1495 at have havt en Gaard i Renge fra den Tid Hr. Oluf Lunge gjorde Skifte, hvorfor den i over 40 aar ikke havde være i Hr. Olufs Arvingers Værge | Reberg, Henrik (I28490)
|
| 7483 | Skulle angiveligt være søn af Niels Alexandersen, men kildeangivelserne er usikre | Nielsen Due, Anders (I28886)
|
| 7484 | skulle have været en Søster til Hr. Niels Thorbensen | Torbensdatter, N (I28848)
|
| 7485 | Slægten stammer fra Regensburg i Øvre Pfalz, nævnes allerede 1205 | Parsberg, Dietrich (I28723)
|
| 7486 | Släkten lär ha kommit från Holland till Danmark.S.V.Wibergs Almindelig Dansk Praesthistoria:Kyrkoherder i Kongsted, Faxe Hrd, Praestö amt, Sjaellands stiftsom nr tre, de tre första osäkra------ Sören Andersen död 10/3 1571Nr 4 1571 Nordrup Knud Nielsen (Örn), död 12/3 el.17/3 1606.Det verkar som Nordrup tillträdde 1571, vi har satt att han är född ca 1550 kanske det borde vara några år tidigare. Redan här står ÖRN så gamle Nordrup var kanske inne på Aqvilonius redan tidigt, före sonens experiment med Toxotes som sedan blev Aq. Han tycks ha suttit som kyrkoherde i Kongsted under 35 år. | Nielsen Nordrup (Örn), Knud (I21149)
|
| 7487 | Släktens anfader, kyrkoherden Karl Håkansson Bolhemius, blev student i Uppsala 1624. Han tillträdde tjänsten som komminister i Byarum (F) senast år 1630 och fick kunglig bekräftelse på kyrkoherdeämbetet i Bondstorp (F) 1651-10-30. Mannens, liksom hans hustrus, härkomst är okänd. Namnet ?Bolhemius? kan möjligen härledas från Bondstorp som i gamla tider även stavades ?Bolstorp?. Han använde sig inte av namnet under studietiden i Uppsala | Bolhemius, Carolus Haquini (I28970)
|
| 7488 | Släktrelationer enligt Blå boken i Tranemålaarkivet.Mattis Jönsson gift med Gunnel Nilsdotter i Ljungsjömåla. Mattis bror till Jöns Börjessons hustru Kerstin i Ljungsjömåla. Gunnel syster till Mattis Nilsson i Grimsmåla. | Jönsson, Mattis (I41591)
|
| 7489 | solgte 1377 med sine Sønner Gods i Boderup paa Falster til Johannes Nielsen Skriver, Kannik i Roskilde | Reberg, Hennikus (I28762)
|
| 7490 | solgte 1505 nogle hende efter hendes Broder Oluf Friis arvelig tilfaldne Gaarde | Ottesdatter Böistrup till Ingsgaard, Kirstine (I28457)
|
| 7491 | Sten Bengtsson (son av Bengt Turesson, Tab. 11), till Kråkerum samt Ridö i Barkarö socken, Västmanlands län, som han köpte av Karl Ulfsson (Sparre) 1399-02-01 och Marieborg nära Enköping. Riddare. Konung Albrekts marsk 1376. Häradshövding i Simtuna härad i Västmanland 1379. Lagman i Västmanland. Hövidsman på Nyköping efter Bo Jonssons död. Lagman på Öland. Död 1408-07-20 på Marieborg och begraven i Vadstena. Han var liksom farbrodern Nils Turesson konung Albrekts anhängare och stod i de avgörande striderna 1371 på dennes sida, men anslöt sig sedan till det aristokratiska oppositionspartiet. Tog under åren 1388 och 1389 verksam del i drottning Margaretas inkallande och konung Albrekts avsättning samt var redan från början en av drottningens betrodde män och kallas 1390 drottningens hövidsman (Bbl.). Gift 1371-09-27 på Tofta i Adelsö socken, Stockholms län med Katarina Holmgersdotter, dotter av Holmger Karlsson (tillbakaseende ulv), till Hästholmen och Kristina Nilsdotter.Barn:Katarina Stensdotter, död 1409, begraven 1410-02-28, i Vadstena kloster. Gift med riksrådet och riddaren Laurens Ulfsson (Blå), till Sundby, i hans 1:a gifte [gift 2:o med Ida Johansdotter (Bülow), som levde 1461], död 1445.Kristina Stensdotter, bodde som änka på Ridö 1423. Gift före 1413 med väpnaren Peter Finvidsson (stjerna), till Konungsund i Östergötland.Erik Stensson. Riddare. Död 1410. Se Tab. 15.Ture Stensson. Riddare och riksråd. Död 1425. Se Tab. 16. | Bengtsson Bielke, Sten (I37607)
|
| 7492 | Stockholms Tänkeboks protokoll 12 maj 1618: Kort Witholdt, invånare i Staden, presenterede i rätten ett kiöpebreff opå then gården, han medh sin hustru hadhe ärft, så wäll somthe andre hennes medsyskon effther s. Hans Meijer, huilkett brefwälb. Måns Erichson till Relunda, wäpnare, hade utgiffuit annoetc. 1575, förmälandes thet hans wälb:t hadhe sålt be:te gårdhmedh hus och jordh ått Henrrich Förrådh, s. Hans Meijers hustrusfadher, för halft annat hundrade slagne daler och begärade han påsamma gårdh stadzens breff." | Förrådh, Hindrich (I28299)
|
| 7493 | Student 1682. Fil-mag. 26/6 ihjälstucken på sitt rum i Lund av skånskanationens kurator Cornisicius Ibinsulanus - prästson från Ivö.Ur Sjöströms SKÅNSKA NATIONEN hämtas följande anteckning från sid 10: "Våra häfder från denna tid hafva tyvärr till och med ett dråp att omtala. Magister Bartholdus Aquilonius, presteson från Löderup, blef nemligen 26/6 1687, en söndagsafton, på sin egen kammare med värja till döds genomstungen af magister Cornificius Ibinsulanus, som till på köpet var nationens kurator."BEGRAVN: "Hederlig och höglärde Magister Bartholdus Aquilonius blef till sin hwijlo i Löderups kyrka beledsagat 15 juli"KÄLLA: Sjöström Skånska Nationen, sid 10 och nr 6 sid 38 | Aquilonius, Barthold (I21132)
|
| 7494 | Står i Husförhörslängden att han är bräcklig och skattefri. | Larsson, Jeppa (I33243)
|
| 7495 | Står i Husförhörslängden för 1 resan stöld den 20 februari 1866, dömd till 4 månader straffarbete | Hansdotter, Kersti (I33244)
|
| 7496 | Står upptagen i mantalslängden 1702 på Skivarp nr. 7 tillsammans med hustru, sonen Sören och dottern Una. 1709 har gården övertagits av sonen Sören Olsson. Olof Nilsson bördärmed ha avlidit mellan 1702 och 1708 (mantalslängderna är upprättade i mitten av januari). | Nilsson, Oluf (I2828)
|
| 7497 | Svante Eriksson (son av Erik Olofsson, Tab. 9), till Kiala. Häradshövding i Lappvesi socken 1572-1581. I slottsloven på Viborg 1573-10-09, i Reval 1576 och på Stockholms slott s. å. Befallningsman på Nyslott 1577. Ånyo i slottsloven på Viborg 1578-04-15 och i Reval 1579-05-10. Befullmäktigad att föra högsta befallningen över Revals slott, stad och län s. å. 17/6. Den förste svenske ståthållaren över Koporie slott och län i Ingermanland 1583-06-01. Död omkr. 1583. Han var en tid en av konung Erik XIV:s fångvaktare. Gift med Brita Margareta Göransdotter, adlad jämte sina syskon 1592-07-08 (Högsjögårdssläkten, även kallad Gyllenmåne eller Månstierna efter vapnet, en gyllene halvmåne mellan två sexuddiga försilvrade stjärnor i blått fält) men ej introd., dotter av Göran Hansson till Högsjögård och Metta Tönnesdotter (Tott af Skedebo, nr 88).Barn:Erik Svantesson, död ung.Märta Svantesdotter. Gift 1598-06-11 på Högsjögård med ryttmästaren Börje Jönsson Rosenstråle, nr 37, som levde 1624.Åke Svantesson Stålarm. Ryttmästare. Död 1629. Se Tab. 11.Elin Svantesdotter, levde änka 1611. Gift 1:o, då hon erhöll Mälsta i Husby-Långhundra socken, Stockholms län till morgongåva, med konung Sigismunds sekreterare Nils Rask, som i vapnet förde en hund och på hjälmen en arm, död 1599 i Danzig. Gift 2:o med livländaren i svensk tjänst Johan Plater, död 1610 och begraven i Danzig. | Eriksson Stålarm, Svante (I37852)
|
| 7498 | Sven (son av Anders Svensson, adlad Ödell Tab. 2), till Vallsnäs i Unnaryds socken, Jönköpings län. Född 162(1). Fänrik vid dalregementet 1648-1655. Transp, därifrån. Sist kapten. Död 1689-04-10 på Vallsnäs och begraven s. å. 27/10 i Södra Unnaryds kyrka, där hans vapen uppsattes. Gift 1653-06-29 på Gudhammar i Hova socken, Skaraborgs län med Maria Hård af Segerstad, död 1679-07-18 på Vallsnäs och begraven på samma gång som två av sina söner 1680-07-25 i Unnaryds kyrka, dotter av kammarherren Peder Hård af Segerstad, nr 17, och Christina Lillie af Aspenäs, nr 109. 'Hon fick i morgongåva Vallsnäs och 300 dukater, varande morgongåvobrevet daterat Gudhammar den 30 juni 1653 samt underskrivet av hennes bröder Johan, Lennart, Göran och Erik samt brorsonen Per Lennartsson jämte flera släktingar av adel.'Barn:Anders, född 1654. Inskrevs vid 11 års ålder i Växjö katedralskola6 1666-01-30. Avgick från skolan 16696. Förare vid Kronobergs regemente 1672. Fänrik därst. 1675. Löjtnant 1677. Ogift "slagen" under kriget i Skåne, död i Malmö 1678 och begraven på samma gång som modern 1680-07-25 i Unnaryds kyrka.Knut. Sannolikt i militärtjänst. Död i Malmö och begraven jämte modern och brodern Anders 1680-07-25 i Unnaryds kyrka.Carl, född 1659. Överstelöjtnant. Död 1712. Se Tab. 4.Udde. Volontär vid Kronobergs regemente. Förare därst. 1686. Avsked 1690-08-31. Tjänstgjorde i Brabant 1691-1700. Fänrik vid nämnda regemente 1700-04-30. Sekundlöjtnant därst. s. å. 23/12. Konfirm. fullm. 1701-04-25. Premiärlöjtnant s. å. 9/7. Konfirm. fullm. 1703-03-20. Sekundkapten s. å. 26/5. Död barnlös 1709-05-00. Gift med sin broders svägerska Christina Enhörning, född 1663-01-05, död 1744-01-15 på Böksholm i Drevs socken, Kronobergs län, dotter av kaptenen Sven Joensson, adlad Enhörning, nr 318, och Magdalena Stråle af Ekna, nr 87.Christina, levde 1708, då hon jämte bröderna Carl och Udde höll arvskifte efter föräldrarna på Vallsnäs. [Möjligen identisk med "gumman Kerstin Ödla", död 1713-10-25 på Ås i Örtomta socken, Östergötlands län, som dock i dödboken uppgives varit 69 år gammal.] | Andersson Ödell, Sven (I37121)
|
| 7499 | Sven Andersson och hans hustru förekommer i Helmer Frennings forskning från 1970-talet: Sven Adnersson var först åbo å Ölöv nummer 7 men kom i konflikt med sin husbonde om hoveriskyldigheten till Dybecks gård. 7/6 1716 fastslog Vemmenhögs härdadsrätt hans rättighet att slippa hoveri men under nästkommande år måste han lämna hemmanet. Istället blev han då kronobonde på korpralshästhemmanet nummer 2 (1/2 mt.) i Steglarps by, Skivarps socken. Detta överlät han 1734 eller -35 till en dotterson och dennes hustru medan han själv, tillsammans med hustrun, flyttade till Skivarps by. Här blev Sven Andersson, fram till 1744, åbo och rusthållare på nummer 16 9/16. Han återfinnes i Vemmenhögs dombok under mål nummer 34 den 16/6 1738 angående en arvstvist efter hans hustru, Anna Jepsdotter. Här nämns även Svens broder, Mårten Andersson. Sven Andersson förekommer även i Vemmenhögs dombok den 6:e mars 1744 (mål nummer 25), då han instämt prästebonden Per Ipsson i Lilla Beddinge. Saken handlade om den gästgiveriskjutsning som Sven Andersson under två års tid skulle ha utfört åt Ipsson. Andersson "vann" målet (se avskrift i PL/släktf.pärm). I bouppteckning efter rusthållare Anders Hansson den 3/6 1756 (Vemmenhögs hdsrätt) finns Sven Andersson och hans broder Mårten upptagna bland arvingarna, som syskonbarn till den avlidne - troligen avses släktskapen kusiner. "Sven förekommer som inhyses och det finns en bouppteckning 1760:57Sven var först åbo på Ölöv nr 7 men kom i konflikt med sin husbonde om hoveriskyldighetentill Dybecks gård. 1716 7/6 fastslog häradsrätten hans rätt att slippa hoveri, men följande århade han måst lämna hemmanet. I stället blev han kronobonde på korpralshästhemmanet nr 2 1/2 mtl i Steglarp, Skivarp, vilket han 1734 eller 1735 överlät till en dotterson till hustrun.Själv flyttade han och hustrun till Skivarps by, där han var rusthållare på nr 16 9/16 mtl till 1744." | Andersson, Sven (I2895)
|
| 7500 | Sven Brynjulfsson, till Todene (nu Storeberg) i Tådene socken, samt Saleby i Slöta socken, som han fick med sin hustru (båda i Skaraborgs län). Förde i vapnet ett bagghuvud och levde 1450. Gift efter 1418-03-26 men före 1440-02-15 med Elin Lindormsdotter, dotter av väpnaren Lindorm Jönsson (Sparre över ett blad), till Saleby, och Margareta Sixtensdotter (en bjälke).Barn:Hans Svensson. Häradshövding. Se tab 2.Brun Stensson. Häradshövding. Se tab 6.? Lars Svensson, till Ljusesås (enligt Peringsköld, men ej hos Utter).? Benkt Svensson (enligt Utter, men ej hos Peringsköld).? Brita Svensdotter (enligt Utter och Peringsköld). | Brynjulfsson till Todene, Sven (I37388)
|