| Noteringar |
- Frans Henrik föddes i Malmö i det hus, som fordom låg där Sydsvenska Dagbladets fastighet nu är uppförd (detta skrevs 1919), och som på den tiden ägdes och beboddes av hans föräldrar. Det var den 27 september 1802. Han döptes i hemmet den sept. Efter slutade studier blev han bokhållare på sin faders kontor. Redan vid denna tid hade han, så ung han var, gjort sig så välkänd att han av alla sina vänner och bekanta var mycket högt skattad och åtnjöt stort förtroende. Glad, älskvärd och öppen var han gärna med i goda sällskap, men var samtidigt stadgad och ordentlig samt ytterst flitig och arbetsam, varjämte han ådagalade ett för sin ålder ovanligt utvecklat förstånd. Vid den krasch, som uppstod efter hans faders plötsliga död den 30 maj 1825, bibehöll den 23-årige Frans, oaktat sin djupa sorg, sitt lugn i känslan av sitt ansvar gent emot moder och syskon, vilka nu stodo utan tillgångar. Tack vare hans förut skildrade egenskaper gingo faderns borgenärer in på det förslag, han framlade för dem, att få arrendera fastigheterna n:o 517-528 och den däri inhysta handelsaffären och tobaksfabriken. Kontrakt härom undertecknades d. 1 aug. 1825. Följande år lyckades han erhålla sådan kredit och finansielt understöd, att han kunde på konkursauktionen efter fadern den 29 mars inropa nämda fastigheter jämte fabriken för 20,000 rdr. banko, samma belopp som fadern 5 år tidigare förbundit sig betala. Den 16 okt. detta år, 1826, erhöll han kommerskollegiums stadfästelse på att få fortsätta tobaks- och snusfabrikation, och då han dessutom samma år erhållit burskap såsom borgare i staden, var han nu vid 24 års ålder sin egen herre och ägare av en stor fabrik. Det var djärvt men duktigt gjort av den unge Kockum, ty han stod då med som man säger två tomma händer. Det enda egna kapital han hade att insätta, var duglighet, arbetsamhet och en okuvlig energi. Med dessa egenskaper som hjälptrupper, tydligtvis hans arv från morfadern, på vilken han i sitt väsen i mycket bråddes, tog han modigt upp kampen och gick segrande ut från, den. Hans förtroendemän blevo visst icke jävade i sin goda uppfattning om honom. Tobaksfabriken uppdrev han inom några år genom modernisering beträffande såväl den maskinella utrustningen som fabrikatens beredningssätt och sammansättning, ävensom genom fördelaktiga inköp av råmaterial, till att bliva en särdeles vinstgivande affär och en av de främsta i landet, i likhet med vad den var på Frans Suell d. y:s tid. Denna fabrik blev också alltsedan hans så att säga mjölkko, som försåg honom med medel till alla de många andra affärer och företag, den outtröttligt verksamme och iniatiativrike mannen antingen själv grundade, inspirerade, var intresserad uti eller förlagsman för. Ar 1866 överläts tobaksfabriken till F. H. Kockums tobaksfabriksaktiebolag, i spetsen för vilket fortfarande Kockum kvarstod. Aren 1840-41 anlade han på södervärn i Malmö ett tidsenligt gjuteri med mekanisk verkstad, en anläggning som med tiden växte ut till en storartad betydelse och senare utvidgades med varvsanläggning vid hamnen. Det var storindustrien, som gjorde sin entre i Malmö. Det var första steget till storstaden Malmö, ty detta för sin tid betydande företag som, 1866 ombildat till aktiebolag, ännu fortlever i Kockums Mekaniska Verkstads aktiebolag, har spelat en viktig roll i stadens fenomenala utveckling. Efter att flera år hava studerat vitbetssockerindustrien i Tyskland samt undersökt och utexperimenterat möjligheterna för den samma i vårt land, införde Kockum vitbetssockertillverkning vid den gamla sockerfabriken i Landskrona, i vilken han var medintressent och till vilkens ledare antogs en tysk fackman. Landskrona sockerfabrik övertogs 1853 av ett på Kockums initiativ bildat aktiebolag, Skånska Sockerfabriksaktiebolaget, för vilket han sedan i dess styrelse och som dess ordförande nedlade ett förtjänstfullt arbete i nära 22 år. Sedan detta bolag lyckats genomkämpa en del kritiska år, utvecklades denna industri till en oanad höjd och mäktig betydelse för hela landet. Långt därförut eller 1846, inköpte han Örmo järnverk, masugn och gjuteri med tillhörande gårdar och skogar. Hans bruksrörelse, som därmed börjades, ökades senare genom ytterligare förvärv, såsom Kallinge bruk med valsverk och spikfabrik samt Ronneby fabrik för förtenta kärl. Dessa undergingo, försåvitt där icke förekommo rena nyanläggningar, storartad utveckling. Av Örmo bruk har senare fram= gått Konga aktiebolag, samt av Kallinge- och Ronnebyverken, Kockums Järnverksaktiebolag. Han inköpte Wirums kopparverk, Rumma, Ramsta, Skatö, Sohlstad och Lebo koppargruvor i Småland. Wirum med underlydande kostade 290,000 rdr. rmt. Dessa bruk avyttrade han efter en del år till ett engelskt bolag. Tegelbruket i Lomma, senare utvecklat till även cementfabrik, blev under hans ledning en betydande industri, som han dock sålde 1871. Av andra hans företag skall nämnas Gellivare malmfält. För exploaterande av detta bildades ett bolag, vari ingingo, utom Kockum ett antal skånska godsägare, R. Tornerhielm, J. Stjernblad, H. Ramel, H. Stjernsvärd och J. von Schwerin. Affären visade sig snart så dålig, att den kanske blivit ruinerande, om man icke efter ett spännande förspel, lyckats bliva av med malmfälten. Kockum förlorade c:a 30,000 rdr. härpå, så nog fick han erfara att det är ej guld allt som glimmar, men det fick han allt känning av mer än den gången. Han var en tid ägare av Stadt Hamburgs värdshus i Malmö. I Höganäs stenkolsverk var han stor intressent. I Malmö var han intressent och grundare av flera industriella anläggningar, såsom Malmö gaslysningsaktiebolag, anlagt 1852, vars ordförande han vari många år, Malmö Manufakturaktiebolag med dess stora bomullsspinneri, Malmö Ångbåtsaktiebolag, Malmö Franska Angkvarnsaktiebolag, Benmjölsaktiebolaget, Tändsticksfabriken Phoenix, Malmö Porslinsfabrik. Varje stort och gagnande företag kunde påräkna hans intresse och kraftiga medverkan. Även utomlands dels ägde han, dels var han intressent i flera affärsföretag, såsom tobaks-, såp- och porterfabriker i Åbo i Finland, mekanisk verkstad i Fuzes Abony i Ungarn och utvärdshuset Klingenberg i Kristiania. Till styrande och ledande av alla dessa verk räckte hans arbetsförmåga till. Motgångar och svikna förtroenden, som mer än en gång kommo i hans väg, kunde icke nedslå hans elastiska sinnelag och omutliga handlingskraft. Kanske han i somligas tanke var väl optimistisk och ville omfatta för mycket och ibland åsidosatte nödig försiktighet, men dessa, som så dömde, togo ej med i betraktande det storslagna i hans sinne och hans vettskådande blick, som ej kunde nöja sig med vardagslivets vanliga skrapkor. När stormen kom i hans liv - och den kom mer än en gång i form av dåliga konjunkturer, andra affärshus fall och obevekligt stränga kreditorer - kunde den ej fälla honom till marken, såsom det torde gått en var annan, utan han höll sig upprätt, stödd av sina vänners och medborgares eniga och fasta förtroende och bistånd. Trots motigheter och bekymmer lyckades han leda sina företag framåt till allt storslagnare och mäktigare former, icke blott till sin egen tillfredsställelse, utan till det allmännas gagn. Till Malmö stads uppsving har han genom sin verksamhet inom staden i icke ringa mån bidragit, ja, kanske varit en av de huvudsakliga tillskyndarna. Men det var icke endast Malmö, som fick gott av hans företag. Många andra orter, provinsen Skåne och hela landet rönte spår härav och fingo del av den rika skörd; som uppstått av det utsäde, han så flitigt och villigt gav bort. Vi behöva endast tänka på hans initiativ till den nutida vitbetsockerindustrien inom landet, för att lättast kunna fatta detta. Det var således icke endast av sina egna affärer, fast så nära sammanknutna med andras, som Kockum var intresserad. Han hade en vaken blick och livlig medkänsla för det allmännas bästa och tog därför hänsyn härtill vid startandet av sina egna företag. Sin födelsestad älskade han högt och deltog med glädje i arbetet för den sammas framåtskridande, så mycket hans strängt upptagna tid medgav. Bland kommunala befattningar, han innehade, skall här nämnas, att han var ledamot av hamndirektionen och av fabriks- föreningens fullmäktige samt av direktionen för tekniska skolan. Han blev ledamot av "stadens äldste" 1831 samt var stadsfullmäktig åren 1863-75. Som. offentligt erkännande av hans gagnerika verksamhet blev han tilldelad Nordstjärneordens riddarekors, vilket på den tiden var en för en affärsman hög utmärkelse. I det enskilda livet var Kockum en god make och fader. I hans och hans blida makas vackra och patriarkaliska hem fördes ett gästfritt hus, där tack vare värdens och värdinnans älskvärdhet gästerna trivdes förträffligt. Sitt vinterhem hade han inrett i morfaderns forna våning i det gamla Jörgen Kockska huset vid Västergatan, där även tobaksfabriken var inrymd inåt gården, ända tills det nuvarande fabrikskomplexet 1874, blev uppfört. Sitt sommarhem, kallat Holmen, hade han, sedan tomten därtill 1839 blivit inköpt, så småningom anlagt, fulländat och förskönat, så att det blev en av stadens vackraste sevärdheter, där det, uppfört i ädel stil, låg inbäddat i yppig, lummig grönska mellan Rönneholmsvägen och tomter, å vilka senare mekaniska verkstaden anlades. Kockums trofasta karaktär, hjärtegodhet, glada lynne och livliga väsen förskaffade honom många personliga vänner och beundrare bland såväl högre, som lägre stående, men inga ovän ner, ty även hans motståndare måste hysa odelad aktning, för den ädle och geniale mannen. Han trivdes gärna i goda vänners sällskap, där han hade tillfälle att utbyta tankar och få nya intryck. Han var därför medlem av sådana sällskap som Amaranthen och Knutsgillet, i detta senare mångårig stolsbroder. Kockum var sedan den 7 juni 1829 gift med ,Christiana (Jeanna) Dorothea Beijer (dotter av stadsläkaren, doktor Gottfried Beijer och Agneta Maria Halling), som var född natten mellan den 2 och 3 december 1805. (Kyrkoboken angiver henne vara född den 2:dre, men i familjen firades hennes födelsedag den 3:dje, och den daton finnes även å kravmonumentet). Mellan Frans och Jeanna Kockum existerade en sällsynt lycklig och innerlig äktenskaplig förening, som varade här på jorden i 48 år, och som ej ens brast i döden, ty de följdes åt. Jeanna Kockum, som vårdat sin svårt insjuknade man, fick själv intaga sjukbädden, för att först gå bort. Hon avled den 8 februari 1875. Då man varsamt underrättat den sjuke mannen härom, hade han sagt sig skola följa henne. Så skedde, ty den 12 Februari avsomnade han i sitt 73:dje år. Hur högt han var skattad och hur allmänt avhållen han var, gav sig tillkänna då hans och hans makas stoft samtidigt fördes till viloplatsen å kyrkogården vid Gustav Adolvs Torg. Den som var med vid den färden, kan icke förgäta den storslagna, gripande anblicken av detta kolossala sorgetåg med de två blomsterhöljda kistorna i spetsen. Det utgjordes icke blott av familjemedlemmar, släktingar och vänner, medarbetare och underordnade såsom vid vanliga större begravningar. Nej, det var så gott som hela stadens innevånare, som dels voro med i processionen och dels mött i en väldig massa, tätt packad, kantande vägen längs de gator och torg, där processionen skred fram och önskande att därmed giva uttryck av sitt deltagande i den allmänna sorgen. Hela staden stod sörjande vid båren.
|
.jpg)
.jpg)
1802 - 1875 (72 år)
1805 - 1875 (69 år)
Syskon
Lorens Kockum
