| Noteringar |
- Barn i äktenskapet med Christipher Zaulich: Anna Catharina Maria Dorothea född 1664 Marta född 1672-09-05 Marianne Arvidsson säger i debattinläg i "Rötter" 23 maj 2000följande: "Jag har Christoffer Zaulich i mina papper som andre make tillMärta Fredriksdotter, född??, död 1696. Hon var tidigare gift medbruksägaren Hubert de Besche. Om Christoffer Zaulich har jagföljande uppgifter. Han var arrendator på Åryds Bruk. Hanbetecknas som holländare eller vallon, var först bisittare tillbergmästaren Johan Dreffling. Arrenderade från 1662 Ryds bruk, ägtav major N V Rosebquist, övertog 1664 Ålshults Bruk, Almundsryd sn(nämnd där 1669) med Torne Bruk, V.Torsås socken av brödernaSchoting och 1678-80 på sin gård Grövik, Almundsryds sn. Märta Fredriksdotter fortsatte driften efter sin makes död. Honåteruppbyggde Torne Bruk 1689." Märtha, efternamn som ogift ej känt, som fortsatte bruksdriftenefter mannens död till dess hon själv avled 1696, begravd 24/4 iV. Torsås. Knut Drefling, bergmästare i distriktet, inspekterade 1689 bl aÅlshults bruk. Detta innehades då av Christopher Zaulich änka,madam Märta Zaulich. Hon hade för några år sedan tagit sig för att"alldeles ånyo reparera och uppbygga en hammare utan attdessförinnan ha inhämtat tillstånd från kungl. bergskollegium. Vidinspektionen förklarade madam Zaulich att hon ej vetat av annat änatt när en hammare var alldeles bofällig, så skulle man ha rättatt bygga upp den på nytt utan att behöva söka tillstånd härtill.Om hon inte hade hammaren till att utsmida de järn som föll vidgjutningen i masugnen kunde hon icke betjäna sig av denna utanmåste lämna den öde. Hon hade dock i alla år erlagt kontribution(skatt) för dessa bruk. Hon framhöll också, att alla där på ortenbetygade och bekände att hammaren var dem till stor nytta. Dekunde där få köpa redskapsjärn, hästskor och annat som"betarveligt" var. Annars var de kringboende tvungna att resa 6till 8 mil i den oländiga marken efter sådan vara. Det bör härnämnas att Huseby då låg öde och åter kom igång först följande år.Bergmästaren framhåller också i sin berättelse till bergskollegiumatt där det funnits masugn hade det också varit tillåtet att inejden uppbygga hammare för att smida det tackjärn somtillverkades vid masugnen och som inte brukades till gjutningen.Den "elaka" och långa vägen var också ett hinder för transport avtackjärnet till andra hamrar. Bergmästaren kunde icke finna annatän att återuppbyggandet av Ålshults hammare skett av"enfaldighet". Det hade på många år ej hållits något bergsting däri trakten, varför brukens folk ej hade kunnat få höra kungl.bergsordningarna och bergskollegii resolutioner rörande sådanaverk. Då hammaren syntes vara nyttig och gagnelig för traktenhemställde bergmästaren att den skulle få stå kvar mot attvederbörlig hammarskatt erlades. Där kunde enligt bergmästarensberäkningar icke smidas ens 100 skeppspund årligen "så förvattulösas skull som för mangel på tackjärn". Bergskollegium svarade icke direkt på bergmästarens hemställan,men man kan förmoda, att denna bidragit till utfärdandet av encirkulärskrivelse till bergmästarna den 4 mars 1690.Bergskollegium hade nämligen vid denna tid fått fleraframställningar om tillstånd till reparation och synes då frånfall till fall ha meddelat sådant tillstånd. I den nämndacirkulärskrivelsen lämnas nu hamrarna utom bergslagen tillståndatt utan ansökan hos kollegium reparera verken bäst de behagadeoch bergmästarna ålades att befordra att verken hölls i gång.Dessa fick dock ej omändras så att de kunde tillverka mera än denu hade tillstånd till av den anledningen att de då skulle tvingasköpa kol och ved hemligen (till förfång för andra bruk). Även om här ej direkt utsägs, att det är Torne hammare, som madameZaulich ånyo uppbyggt, behöver nog inget tvivel råda om att så ärfallet. I en bergmästarrelation 1694 berättas ganska utförligt ombruken i Kronobergs län och då även om Ålshult och dess hammare,som kallas Torne hammare och som "ligger tvenne mil från masugneni Torsås socken på skattekronohemmanet Tårna ägor uto en ström".Malmen till masugnen togs i sjön Åsnen och fördes sjövägen två miltill bruket. Kolen till hammaren köps av grannarna på allehandaägor. Särskilt goda strömmar hade varken Ålshult eller Torne,"dock bliver vattnet till verkens behos med försiktighetmesnagerat, jämväl ock med långa rännor fört igenom skogen ifrånsjälva ådran fram till bruken, icke utan stor bekostnad". Vidmasugnen avsattes till kronan vart tionde skeppund av det somframställdes. Tillverkningen beräknades till 3½ skeppund om dygnetdå masugnen var igång. Tillverkningens storlek skiftade år från årpå grund av vinterns obeständighet, dock blåstes det åtminstone 8veckor och mestadels därutöver. Mest göts här kakelugnar, somutfördes till Karlshamn, samt grytor och redskap till alunbruket iSkåne (Andrarums alunbruk). Minsta delen göts till tackjärn,vilket gick till hammaren för att där utsmidas till stångjärn.Detta stångjärn, som var kallskört, d.v.s. hade hög fosforhalt,köptes av skåningar. För Torne betalades i årlig hammarskatt ettskeppund stångjärn med 22 daler silvermynt (dr smt), (prisernakunde variera år från år och fastställdes av bergskollegium). Detmärke som åsattes järnet från Torne var TR. Märta Zaulich avled 1696 (i testamente efter henne skänktes den 24april 1696 4 dr till Västra Torsås kyrka). Ledningen av Ålshultoch Torne övertogs av hennes mågar, Magnus Blom, gift med MärtaZaulich, och Johan von Emmertz, gift med Maria Dorothea Zaulich. (V. Torsås Hembygdsförenings årsskrift 1953).G 2 m CHRISTOPHER ZAULICH, d 1679 i Almundryds sn. Brukspatron i Sunnerö, Skatelöv sn (G). Barn:MARIA DOROTHEA ZAULICH, f 1664, d 1748G 2 m HUBERT DE BESCHE, f 1582, d 1658. Bruksägare i Nävekvarn.
|
.jpg)
.jpg)
ca 1626 - 1696 (70 år)
ca 1582 - 1658 (76 år)
Hubert de Besche
