| Noteringar |
Den 3 juli hor:2ma ante M, natus. Ola Lars son i Warmlösa, mater Hanna Börjesdotters son HANS, bapt. den 10 ejusdem. Susept. Boel Per Ols ibm. Testes: Hans Williamsson, Måns Frifelt, drängen Sören Larsson, Truls Börjesson, Marna Åke Dines, Anna Petter Lars, Boel Anders Börjes i Warmlösa.
Dec. 17 dog Jan. 5 1815 begrofs Åboen Hans Olsson på nr. 15 iKatslösa."
Följande protokoll ur Uppbuds- och lagfartsprotokollen i Ljunits härads dombok, sommartinget 1802:"Till förmyndare för omyndiga barnen, gossen Ola och flickorna Carna, Hanna och Gunilla, hvilka efter deras, den 2dra Febr: innewarande år med döden afledna moder, hustrun Ingeborg Trulsdotter på No. 15 Katslösa, uti mödernearf bekommit, hwarthera 23 Rdr. 30 Sk. enligt utredning den 17:e sidstl:na February. Warder deras fader, åboen Hans Olsson i Kattslösa, enligt... härigenom lagligen förordnad, med åläggande, at berörda penningar som inalles utgöra 94 Rdr. 24 Sk. behörigen förränta."
Hans Olssons tragiska bortgång har lämnat mycket omfattande spår i Ljunits härads dombok, då brott inledningsvis ej kunde uteslutas. Dock konstaterades att Hans Olsson själv icke varit vållande till olyckan. Obduktionsläkaren kunde dessutom konstatera att Hans Olsson vid olyckstillfället ej varit berusad. Till yttermera visso intygadeKatslösas kyrkoherde, Lars Hellman, att Hans Olsson "ägde wackerChristendomskunskap, redigt begrepp, wisade mycken wördnad wid denheliga nattwarden, war sällan saknad i kyrkan och i umgänget foglig ochbyen wärdig". Hans Olsson tilläts således att begravas i vigd jord.I "Bilagor till Katslösa dödbok" (HI:1/LLA) återfinnes ett "utdrag afprotokollet, hållet wid urtima ting med Ljunits Härad i Stora Herrestad d. 27 December 1814". Detta ting hölls således i den tingssal i dettingshus i Stora Herrestad, som i dag är muséum. Protokollet lyder,efter smärre förtydliganden sålunda:"Då genom den nu hållna rannsakningen ingen omständighetförekommit som med skäl kunnat föranleda till misstanke emot någon atthafva föröfvat det wåld å åbon Hans Olsson från Katslösa, som enligtRegements- och Medecinae Doctoren och Chirurgie Magistiren Ulfsberg den 18 i denna månad utgifne besigtningsattest ostridgt förorsakat hans den 16de förutgående timade död, och då om ock någon upplysning härom för närwarande vunnits det warit utom gränsen för denna Häradsrättsdomsrättighet att dermed widtaga annan åtgärd, än hänskjuta ytterligareransakning härom till wederbörlig domstol, sedan det blifwit upplyst attstället å hwilket Hans Olsson funnits sanslös och följeaktligen äfvenfått sitt banesår, är beläget å Ystads mark. Alltså finner urtimahäradsrätten, med förvisande af målet i denna omständighet till behörigdomstol, att der upptaga, om ytterligare skäl dertill skulle föranleda,sig obehindrad att skräda till pröfning och bestämmande af Hans Olssonsbegrafningssätt. Och emedan bemälte Herr Medecinae Doctorsbeskrifningsattest fullkomligt styrker, att Hans Olsson långt ifrån attwara af drycker öfverlastad, troligen fått ett starkt slag öfverhufvudet och under detta tillstånd antingen sjelf kommit i denställningen emellan så kallade wagnstjufvan och hjulet - då de öfrigeskadorne tillfogats - eller att densamme tillfogat honom slaget underafdånandet blifwit bragdt i denna ställning och att Hans Olsson dödt afkallbrand efter en föregången stark inflammation, såsom en följd afföröfvade våldsamheter. Enär det är afgjordt att Hans Olsson icke själfsig lifwet afhändt - kyrkoherde Hellmans utgifne prästebevis derjemteupplyser att Hans Olsson i lyfstiden ägt wacher christendomskunskap ochredigt begrepp - finner urtima häradsrätten med tillämpning af 13:e cap.3:e paragrafen Missgärningsbalken skjäligt tillstödja och förordna detHans Olssons döda kropp må ärligen och på wanligt sätt begrafvas."(handlingen har "å Ljunits härads urtima tingsrätts vägnar"undertecknats av J.H.Efwerlöf)
En genomgång av detta nära 50-sidiga rättsprotokoll ger, tack vare många detaljerade vittnesmål, en viss bild av vad som egentligen hände den ödesdigra dag då Hans Olsson, efter ett besök i Ystad, förolyckades så svårt att han senare avled. Dock ger alla uppgifter och vittnesmål ett mycket rörigt och svårsammanställt intryck. Dock tycks händelseförloppet ha varit det följande: Måndagen den 12:e december 1814 hade Hans Olsson begivit sig från hemmet i Katslösa till Ystad redan på morgonen eller tidiga förmiddagen. Ett av vittnena, nämndemannen NilsJönsson från S.Villie 13 som också själv satt med i rätten, hade klockanett på middagen den aktuella dagen inne i Ystad sammanträffat med HansOlsson. De två hade tillsammans gästat en så kallad matbod "der de tagitsig hwardera en sup brännvin och sedermera åtskillts". Nils Jönssonframhöll dock i sitt vittnemål, att Hans Olsson vid detta tillfällevarit fullkomligen frisk och inte visat minsta tecken på fylleri "ellerha varit af drycker öfverlastad". Inte heller hade han sagt något om atthan skulle ha varit "i oenighet med någon i staden eller att hanbefarade att resa därifrån". Andra vittnen var åbon Anders Mattsson från Södra Villie ochskräddaren Lars Mattsson från samma ställe. Anders M. berättade att även han varit i Ystad den aktuella dagen. Vid klockan fyra eller fem på eftermiddagen begav han sig hemåt och påträffade då, på Möllebackarna (vid västra möllan) mellan Ystad och Killesjö, Hans Olsson liggandes i gropen och hans häst och vagn stående bredvid. Runt omkring stod en samling människor, bland andra bröderna Bengt och Nils Andersson från Ljungstorp i Gussnava, handskmakaregesällen Sjödahl från Ystad samt handelsmannen Christian Sylvans drängar Jöns Larsson och Jöran Nilsson från Ystad. Alla dessas vittnesmål förefaller tämligen samstämmiga. De bägge bröderna Andersson hade också varit i Ystad, för att lämna brännved, men hade kommit till platsen redan "i skymningen", det vill säga en stund före Anders Mattsson. De båda drängarna - som för övrigt varit sysselsatta med att sprida gödsel på sin husbondes åkrar utanför sta'n - hade varit allra först på plats. De var tvungna att spänna ifrån bägge hästarna för att få loss Hans Olsson, som haft huvudet under vagnen och den ena armen mellan vagnens mittelskaklar. Drängarna hade frågat Bengt och Nils Andersson om inte de kunde ta med sig Hans Olsson hem "och wårda honom", vilket de sa' sig kunna göra. Alla hjälptes åt att lägga upp den medvetslöse Hans Olsson ihans egen vagn "som derefter kördes af Bengt Andersson". Samtidigt hade denne Bengt lagt sin egen lapprock om H.O. "för att freda honom mot kylan. Anders Mattsson hade framhållit att "han kände Hans Olsson som en beskedlig karl". Handskmakargesällen Sjödahl berättade att han i skymningen gått från Ystad för att uträtta ett ärende hos traktören Malmlöf på krogen Brostorp ett stycke utanför sta'n. Han passerade då sällskapet som stod runt Hans Olssons vagn varvid han av Sylvans drängar tillkallats för att hjälpa till att bära upp "en karl med vilken hästarna våldränt". NärHans Olsson lastats i sin vagn fortsattes färden till Brostorp där bland andra Sjödahl gick in för att uträtta sitt ärende. De bägge traktörerna, Sjöberg och Malmlöf, hade kommit ut för att bese Hans Olsson "som de trodde war af drycker öfverlastad". Anders Mattsson hade gått in på Brostorp "för att förstärka sig med en sup brennevin" och även inviterat de båda bröderna. Dessa hade emellertid "icke welat supa" utan föredrog att fortsätta mot hemmet i Ljungstorp i Gussnava, med Hans Olsson på vagnen.Bröderna medtog honom till sitt hem, eftersom de inte visstevem han var eller var han hörde hemma. När de kom in i Nils Anderssonshage i Gussnava hade "blod runnit ur hans huvud", samtidigt som han iförvirrat tillstånd yttrat: "var och en derå som var lysten, äten dettaför jag har inte warit läns på brännewijn i mitt hus på tre år". Brödernaförklarade i rätten att ingen av dem dittills trott att Hans Olssonstillstånd varit så allvarligt "utan hade ansett att det var en följd afi öfwerflöd förtärdt brännvijn". En stund efter att de fått in honom påen bänk bredvid kakelugnen i stugan hade han börjat prata och då berättat att han hörde hemma i Katslösa. Han hade då bett att få stanna hos vittnet över natten och så skedde samtidigt som Nils Andersson"hemskickade Hans Olssons hästar och wagn". Dagen därpå hade han bett att få kvarstanna ytterligare någon dag, trots att hans son kommit ditför att hämta hem honom till Katslösa. Ytterligare en dag senare, onsdagen den 14:e december, hade han yttrat att "han väl nu fick resahem, antingen han lefde eller dog" och samma dag avhämtades han av sinson. Kronolänsman Berlin anklagade bröderna Bengt och NilsAndersson för att de förvärrat situationen och rentav varit vållandetill Hans Olssons död, då han ansåg att de inte tagit tillräckligt välhand om honom. De försäkrade emellertid "på det högtidligaste att deicke på något sätt missvårdat Hans Olsson utan tvertom på allt sättvarit måna om honom och efter sin öfwertygelse således handlat rätt". Demenade att anledningen till att han kvarstannat hos dem så länge var atthans tillstånd var så dåligt att han endast "kunde tala några begripligaord" Det obduktionsprotokoll som "Medicine doctor, Chirurgie magister, Regements- och Sjukhusläkare Johan Er. Ulfsberg utfärdade lyder sålunda: "Hans Olsson var av stark kroppsbyggnad, inemot 60 år gammal och något fetlagd. Oaktat att endast två dagar passerat sedan han dog, var han angripen av röta och av rutten luft och så utspänd att han för sina bekanta var föga kännlig. Överallt på kroppen fanns kringströdda stora svarta blåsor, innehållande ett stinkande grönbrunt vatten. Huden var på hela kroppen liksom marmorerad med bruna, röda, gröna och blå fläckar som på flera ställen hade lossnat. Ansiktet var utspänt och pösigt och överdraget med en grön färg som sträckte sig över största delen av huvudskålen, nedåt öronen och något bakåt halsen. Inomhuvudskålen fanns betydliga extravasetioner av blod som bar stämpel avnågot våld mot huvudet. Hur och på vad sätt detta våld skett kan ickemed säkerhet sägas.Bröstet hade varit utsatt för en ganska stark tryckning och påinsidan syntes förödande extravasetion av blod eller inflammation.Lungorna på vänstra sidan var likt fastväxta. För övrigt syntes allaandra av bröstets innanmäten ha haft känning av stort våld och en dårpåföljande gruvlig inflammation. Uti buken var alla inälvorna friska ochsunda, utom magen som varit inflammerad. Alla bukens innanmäten varganska blodtomma, bleka och sladdriga. Kroppen företedde nu ettmärkvärdigt skådespel. Över axlarna, skulderbladen och något uppåthalsen syntes en ganska stor blod extravasetion. Vid skärning i dennavar tjockt och svart blod överallt infiltrerat till ett stycke nedåtryggen. Vid djupare undersökning fanns andra, tredje och fjärderyggkotorna avbrutna samt fasthängande vid köttet. Mitt över högraskulderbladet har huden ett stort sår, fyra tum långt av sargatutseende och fyllt av sand och smuts. Alla dessa funna omständigheter sammantagna, jämfört med tiden från det att Hans Olsson blev så illa medfaren till dess han dog samt den lilla sjukdomshistoria jag av den dödes anförvanter kunnat samla, bevisar att Hans Olsson dött av kallbrand som följd av en stark föregående inflammation. Det synes även klart att ett stort våld förövats på den döda kroppen. Hans Olsson tycks ha legat krökt, med bröstet mot något hårt och ryggen samt högra axeln vilande mot ett hjul, som under sin beständiga gång nött hål på axeln. Allt förnuft säger att Hans Olsson antingen varit överlastad av starka drycker, eller att han av någon annan människa fått ett starkt slag över huvudet och därvid dånat. Något skäl till det förstnämnda finns icke i den döda kroppen, men väl till det senare. Jag antager att Hans Olsson först fått ett starkt slag överhuvudet och därvid dånat och under detta tillstånd antagligen självkommit ner mellan vagnen och hjulet, då de senare skadorna tillfogats.Eller också har han av densamme som tillfogat honom slaget, underavdånandet blivit bragd i denna ställning för att dölja alla spår somkunde leda till upptäckande om rätta förhållandet."Denna tragiska historia blev emellertid Hans Olssons slut. Hur alltgått till förblir en väl förborgad hemlighet som han tog med sig i graven.
|
.jpg)
.jpg)
1757 - 1814 (57 år)
1752 - 1802 (49 år)
Syskon
Ola Larsson
2x 
